Det resilienta samhället: Vikten av ta till vara på lokala/regionala resurser & förmågor

Detta inlägg är signerat Johan. 

Let´s face it, människans nuvarande civilisation är inte en väloljad superorganism så som ett bisamhälle, där alla delar/invånare kämpar för varandra till vilket pris som helst för att det ska överleva som kollektiv/civilisation. 

Ett flitigt honungsbi mellanlandar på min hand

Men insikten om att vi lever i en alltmer globaliserad värld som inte fungerar pågrund av bristande samarbete med samma målbild gör samtidigt att fler och fler människor och företag ser ett växande behov och styrkan med att bidra till att bygga en självbärande lokal och regional ekonomi. Det är back to basics som gäller. Men hur ska det gå till? Är det ens möjligt i en global ekonomi som snurrar snabbare och snabbare och där nationsgränser tycks suddas ut, åtminstone för företag och resande människor som betraktar sig mer som världsmedborgare? 

I takt med att resursuttömningen av naturresurser på område efter område visar sig ohållbar och lokala och regionala ekosystem (och ja globalt kritiska ekosystem som Amazonas) hotas av kollaps väcks samtidigt frågor om hur välfärdssystem och ekonomiska modeller för oändlig ekonomisk tillväxt ska överleva. Dessa fossilkrävande system blir i dessa sammanhang snabbt uttdaterade och måste helt enkelt ersättas med något som ligger närmare den nya verkligheten vi nu ser början på. 

Det är mycket enkelt, idag produceras och transporteras i princip alla varor och tjänster med primärt fossil energi. Dessa möjliggör och upprätthåller ett sytem där människans fotavtryck på planeten närmar sig bristningsgränsen, vare sig det gäller klimatet eller ekosystem. Men även om vi tar bort konsekvenserna av ett förändrat klimat (pga primärt  människans exponentiella förbränning av fossil energi+avskogningen) och ekosystemkollaps med masstrotning av arter och växter från ekvationen, måste vi gå till en icke fossildriven ekonomi ändå. De lågt hängade fossilfrukterna i form av olja, kol och gas är sedan länge plockade ändå och måste på kort sikt ersättas med låg-energi genererande energi från sol, vind, vatten (våg och djuphavsbaserad), geoenergi och nya typer av energilager inklusive jättebatterilager. 

För att denna omställning ska funka krävs att vi använder energi på ett så effektivt och sparsamt sätt som möjligt. Då kan inte huvuddelen av världens dagliga handel av livsmedel och livsförnödenheter ske genom att varor skeppas kors och tvärs med fartyg, flyg eller ens tåg. Att spara energi görs bäst när den används så nära användarkällan som möjligt, vare sig det är fabrik-slutkonsument, transport-butik/slutkund eller uppvärmning/elprod-till hushåll/fastigheter.  

Vi har skrivit mycket om detta tidigare på bloggen många gånger sedan vi drog igång 2011 och det är även den röda tråden i vår bok Olja för Blåbär -Energi, Makt och Hållbarhet 
Några inlägg med inspiratation om vad som kan göras och redan görs för att stärka den lokala och regionala ekonomin samt på transportsidan för minskat fossilberoende, finner ni nedan:

• Ovanligt värdefull verktygslåda & investering: Lätt att ODLA NATURLIGT

• För att nå balans med oss själva måste vi nå balans med planetens gränser

• Utanförboxen-tänk: Framtidens samhälle kan byggas med förnyelsebara energikällor

• Fredagsmys: Ett bostadshus i växthuset med cirkulerande gödningssystem för odling

• Svenska Minesto ger positiv klimatenergi -tecknar första avtalet för elproduktion på Färöarna

• Elbussrevolutionen i Kina: Sparar snart in 2,5 Sverige i oljeanvändning

• Självförsörjning på menyn

• "Hus utan sladd" snart klart- Självförsörjande energihus i Sverige på gång

• Svenska Einride först i världen med självkörande eldriven lastbil på väg

• Tesla visar Model 3 i Sverige & bygger världens största batterilager i USA

• 2018: Året då batterilager tar upp kampen med fossila kraftverk

Vi påminns dock åter om den lokala och regionala ekonomins kraft i en mycket läsvärd artikel av Daniel Christan Wahl som återpublicerades på resilience.org i  fredags.

Två inledande stycken från artikeln "Re-Regionalization: Bioregional Development as a Regenerative Pathway" sammanfattar det hela väl: 

"För att återskapa det lokala effektivt behöver vi kartlägga den produktiva potentialen från våra regioner och samhällen, inklusive resurser, material, avfall, energiflöden och identifiera gemensamma mönster och möjligheter för att återskapa lokal produktion och konsumtion. Hur är vi beroende av importer och vilka resurser finns överskott av  regionalt?  

Förutom att kartlägga data över biodiversitet, hydrologi, geologi, klimat och regionens ekologi. För att identifiera material och energiresurser som kan användas hållbart och återgenereras lokalt och regionalt, måste samhällen även klargöra vilka förmågor, kunskaper, teknik, infrastruktur och finansiering som krävs för att sätta dessa resurser i verket. För att skapa och upprätthålla en hög nivå av kunskap och förmågor inom regionen krävs investeringar i utbildning och innovation på både kort och medellång sikt. 

Att skifta lokala- och regionala ekonomier i riktning mot ökad lokal prouktion för lokal konsumtion kommer endast uppnås i en komplex intergrationsprocess med många intressenter där människor delar ett systemperspektiv för att genom samarbete skapa ett regionalt överflöd. En sådan omställning kräver kunnande, envishet och tålamod men bär med sig löften om en livlig regional ekonomi med mångfald, resilienta och blomstrande samhällen där den regionala biokulturella diversiteten skyddas och återskapas".      

Jag har länge funderat över vilken oerhörd potential som vilar hos de invidiver vars kunskaper inte synliggörs och därför sällan når sin fulla potential som en värdefull del av ett starkt lokalsamhälle där alla delar är oumbärliga kugghjul i ett ständigt arbetande maskineri. Människor som av olika skäl inte längre passar in på arbetsmarknaden eller orkar arbeta heltid eller pensionärer med ett långt liv av erfareneheter som kanske inte matchar den typiska kontors- och programerings tjänstemannens kvalifikationer men ofta vet mer om odling, resurshantering och beredskap än de flesta kan stava till. 

Problemet är att kunskaper ofta behandlas i isolering i vårt samhälle där vi utbildar experter inom smala områden som kan vara världsbäst på just detta i ett litet labb eller på just sitt programeringsspråk men fråga dem om hur de gör om strömmen går, hur man snabbt får igång en brasa utan tidningspapper och med endast en tändsticka så ser de ut som ett litet barn ertappad med ena handen i kakburken. För att inte tala om att hela världen snurrar framåt för att vi uttömmar naturens resurser i en växande takt men vars fakturor för länge sedan förfallit och nu måste börja betalas tillbaka. 

Missförstå mig inte nu, specialkunskaper måste vi ha och nischer är ounvikliga men om det sätts i system och vi inte hela tiden genom utbildning och ständiga samtal påminner varandra om hur saker och ting hänger ihop, med ett helhetstänkande kring energi, den primära ekonomin naturen och den sekundära ekonomin som människan bygger vidare på. Ja, då är det bara att öppna antroprologen och historikern Joseph Tainters klassiker "The Collapse of Complex societies" för att se ungefär hur det kommer att gå. 
En successiv utveckling mot systemkollaps där ökad komplexitet läggs på lager för lager i form av högteknologi men där marginalvinsten hela tiden sjunker för varje steg som tas.  

Skillnaden mot kollapsen av romariket, majariket eller egyptens högkultur är att vi skapat en global högteknologisk civilisation som fått människor att tro att vi är smartare individer och är mindre sårbara för en systemkollaps idag än då. Vi glömmer att även om teknik kan vara fantastisk, det är jag den första att understyrka, kan den också förblinda oss och göra oss bra korkade. En ingenjör tex som inte kan något om historia är lika blind som en struts som sticker huvudet i sanden och en historiker som inte begriper något om teknik lever i en bubbla lika tunn som ett äggskal. Och en systemtänkande biolog eller odlingsexpert kommer snurras upp på läktaren av byråkrati och regelverk innan personen förstått vad som hänt om den inte lyfter blicken från sitt eget kunskapsområde och samarbetar med andra för att få nya insikter.     

Vi behöver skapa en kunskapsmiljö likt den i Florens i början av 1400-talet där det inte var en slump att Leonardo Da Vinci formade sina kunskaper som förvisso sedan förfinades och utvecklades av ett kunskapstörstande intellekt av sällan skådat slag. I Florens möttes olika hanterkare, konstnärer, författare och ingenjörer dagligen och utbytte idéer på ett sätt vi endast ser på ett fåtal företagskluster idag men då oftast ändå inom en viss nisch, oftast teknik-startups. 

Det går att bli minst sagt bitter över allt som går åt fel håll men det finns även många ljuspunkter och möjligheter att vända utvecklingen för den som orkar anstränga sig lite och vara öppen för en formbar förändring vi alla kan påverka. 

I artikeln av Daniel Christan Wahl pekas tex på att den Londonbaserade gruppen Bioregional Development Group i snart 20 år arbetat med att skapa lokalproduktion av varor för att minimera sitt fotavtryck och samtidigt skapa arbetstillfällen och en starkare lokal ekonomi. Tex har man utvecklat produktionen av hampa och linproduktionen i områden kring London för att kunna ersätta importen av energiintensiv och miljöskadlig bomullsproduktion och import av cellulosa. 

Det är helt centralt att återskapa en i grunden självbärande lokal ekonomi som samverkar med trådar av kunskap och handel med en större regional, nationell och global ekonomi som kan tillhandahålla det som inte produceras lokalt men ändå efterfrågas. För att detta ska vara möjligt krävs att vi åter inser vilken fantastisk dynamik som står att finna i en lokal ekonomi där en mångfald av kompetenser möter varandra för att hitta nya innovativa lösningar. Då är nästan ingenting omöjligt av den enkla anledningen att utanförboxen-tänk blir norm och uppmuntras. Tiden är mogen för att denna omställning ska kunna ske på bred front.   

Människan har mycket att lära av bina om samarbete