För att klara klimatomställningen måste banden till naturen återupprättas

Detta inlägg är signerat Johan.

I somras drabbades Sverige av några av de mest omfattande skogsbranderna i landets historia. Jag skrev flera olika inlägg om detta. I ett försökte jag ge inspiration för att klara torkan, i ett annat tittade jag närmare på Sveriges brandberedskap och hur landets brandförsvar förändrats de senaste 18 åren.  

Dessa inlägg följdes upp med lite perspektiv från de enorma evakueringarna av människor i Japan till följd av de jordskred och översvämningar som drabbade landet under sommaren. Kopplingen till de av människan accelerande klimatförändringarna är svåra att inte göra när dessa händelser kopplas samman med sommarens torka i hela Europa och i bland annat Australien. 

Sommarens torka drabbade även Kalifornien i USA men inte lika hårt som i Europa, förrän nu vill säga. På bara några dagar har motsvarande 40 468 hektar brunnit (motsvarande 100 000 acres) och bland annat slukat en mindre stad i norra Kalifornien. Staden Paradise har i praktiken helt ödelagts där cirka 6700 byggnader är helt förstörda och där nu minst nio personer har bekräftats döda sedan de fångats av lågorna och brunnit inne  i sina bilar i flykten från eldmassorna. Nu hotas även vackra Malibu väster om Los Angeles där många kända skådespelare bland annat bor.

Skogsbränderna i Kalifornien som består av framförallt två jättebränder en norr och en i söder, är de största i delstatens historia och för att sätta dem i ett sammanhang. Skogsbränderna i Kalifornien är redan nu nästan dubbelt så stora som sommarens skogsbränder i Sverige som uppgick till cirka 300 skogsbränder totalt. Skogsbranden i Sverige beräknas enligt skogsstyrelsen ha varit cirka 21 000 hektar. 

Vad som är anmärkningsvärt är inte bara torkan utan hur vindarna i Kalifornien förändrats de senaste åren vilket gjort att brandbekämparna nu tvingats förändra sina arbetsmetoder och direkt prioritera att få bort människor från bostäder och byggnader. Bränderna rör sig helt enkelt snabbare och får så mycket energi när vindarna blivit starkare och mer frekventa. Något som även var tydligt under brandbekämpningen i Sverige i somras. Kombinationen av praktiken noll nederbörd, starka vindar och torka är en minst sagt dödlig kombination när det kommer till spridning av eld.

Men jag vill betona något annat i detta inlägg. Vi kommer få anpassa oss till fler och mer omfattande skogsbränder som även ger sig på städer och samhällen likt i Kalifornien och förstås alla andra konsekvenser som följer med klimatförändringarna. Ska vi klara den fossilfria omställningen och därmed dämpa och anpassa oss till klimatförändringarna med de nödvändiga livvstils- och samhällsförändringar detta kräver, räcker inte bara teknik och tuffa politiska prioriteringar.

De allra flera människor saknar krismedevetenheten och kunskapen om vad de kan och måste göra för att bidra till den förändring vi som människoart står inför och hur och varför de måste agera proaktivt nu och inte sen "när deras hus står i brand".   

Roten till detta insiktsproblem om vårt beroende av naturen påmindes jag om igår när jag såg dokumentären "Curiosity and control" på svtplay. Den pekade på själva kärnan i vad jag menar är det som saknas och vi som mnniskokollektiv måste förändra om vi ska överleva som art. 

Jag syftar förstås på människans förlorade band till naturen. De allra flesta människor har aldrig på nära håll upplevt sin sårbarhet och sin styrka som kommer med den mentala energi som följer med djupare naturupplevelser och kunskaper om den natur och djur de möter. Men att hoppet om förändring kan finnas bland de mest oväntade personer. 

För den kanske största lärdomen i dokumentären är att  även bland de mest framgångsrika och äregiriga jägare kan möten med naturen och dess varelser förändra deras livsstil och världsbild i grunden. Och vem vet, kanske kan samma sak gälla några av de ledande personerna inom fossilindustrin som under de rätta omständigheterna (möten med naturen) kan ändra sin syn och istället börja arbeta för hur vi når balans med naturen istället för vinst i nästa kvartalsrapport.     

Samma tanke slår mig när jag ser hur Pella Thiel, ordförande för Omställningsnätverket på bästa sändningstid på Svt:s Aktuellt (7 min och 10 sek in i inslaget) sakligt och klokt försöker nyansera bilden av de många människor som just funnit sin kraft och glädje i att återupprättaa sina band till naturen inom omställningsrörelsen. Att det handlar om vad vi kan och måste göra, att det handlar om att nuvarande livsstil och tillväxtsamhälle håller på att köra rakt utför ett stup men att det finns många alternativ om vi sätter igång seriöst nu och framförallt att det finns många goda exempel på människor som gör det redan!

Men istället möts Pella av en klassisk ekonoms perspektiv i form av Mattias Svensson som "vill bo i staden som vanligt" och pekar på att historiskt har vi (tänk marknaden) minsann hittat tekniska lösningar och Sveriges utsläpp minskar...oops nej det gör de inte när vi tar hänsyn till vår konsumtion och våra utrikestransporter (främst flyg) klargjorde Pella.

Samtalet kan ni se och bedömma själva men jag tog mig för pannan av frustration. Men åter till min tanke. Vad som slog mig var just att Mattias Svensson och så många med honom är fast i en livsstil och världsåskådning som de tror är konstant. Urbaniseringen sker inte bara för att människan tror sig stå över naturen med sin teknik. Den är bara en konsekvens av exponentiell befolkningstillväxt möjliggjord med energikonsumtion av fossila bränslen som tillsammans med den efterföljande automatiseringen/teknikutvecklingen lett till en specialisering som gynnar stora befolkningscentra.

Det här kan givetvis utvecklas vidare och sägas vara en följd av den finanisella och kulturella koncentrationen av vår tids pyramider, det vill säga banker som genom att koncentreras till städerna (utgöra dess fundament) i sin omgiving skapar maktstrukturer och konsumtionsmönster som i sin tur bygger städerna till enorma nöjescenter och befäster deras attraktionskraft.

Problemet med urbaniseringen är inte koncentrationen av människor, det är avsaknaden av naturen i människors liv. När människor inte ser och upplever naturen på nära håll kan de heller inte relatera till hur de resurser den ger hänger ihop med deras möjlighet till livsstil och när balansen mellan resursuttag samt vårt förhållande till andra levande arter i förhållande till oss sätts ur spel till den grad att hela våra civilisation kan hotas.

I dokmentären Curiosity and control som varmt rekommenderas tas det bland annat upp att de flesta aldrig får uppleva naturen på närmare håll än i konstgjord form som i en djurpark eller på ett museum. Detta gör att de flesta omedvetet distanserar sig från naturen och får en minst sagt skev verklighetuppfattning som inte bara är ohållbar på en planetär resurs- och ekosystemnivå, det gör även att mäniskor mår dåligt och tappar greppet om vad som faktiskt betyder något. 

Jag kan bara se på mig själv. Jag har sedan jag varit mycket liten fått förmånen att komma både djur och natur nära. Mina föräldrar hade hästar och katter innan jag var född och några år efter jag kom till världen. Jag har även med mina föräldrar och på eget bevåg bland att sett vilda kaskelotter på nära håll i Nordnorge, besökt Kebenkaise fjällstation, sett vilda noshörningar och vattenbufflar i Sydafrika hållit en livs levande vithövdad amerikansk havsörn i min hand i Skottland, snorklat på lilla barriärrevet i Mexico och besökt Chichén Itzá mm. Många av upplevelserna gjorde att jag i mycket unga år fick upp ögonen för värdet av att bevara och uppleva naturen och att vi i högsta grad är beroende av den.

Min kärlek till naturen avspeglas även i mitt förhållande till djur med katter, hund och min faschination för bin sedan jag blev biodlare för fem år sedan.

Min senaste riktigt minnesvärda naturupplevelse var när jag var på Gotland för några veckor sedan och besökte en vacker, väbevarad plats med raukar och säregna träd. Förutom att suga in atmosfären och bland annat till min förvåning upptäcka ett starkt brummande av bin från de klätterväxter som solade längs en av raukernas sidor (trots allt oktober), fick jag dessutom oväntat besök av en mycket nyfiken ung räv. 

För plötsligt stod en vacker räv bara fyra meter från mig, vädrade och tittade noga på mig och följde sedan efter mig ner till bilen och stannade säkert fem minuter innan den vandrade vidare. Det mötet var mycket uppskattat och är något jag aldrig kommer glömma. Det är just sådana möten och upplevelser som påverkar vår förståelse att sätta värde på naturen.  

En nyfiken räv på Gotland 

Foto: Johan Landgren

Inget vardagsträd här inte!

Foto: Johan Landgren

Stairway to "raukheaven"

Foto: Johan Landgren

Vad jag vill komma med denna långa utläggning är helt enkelt att om vi ska rädda oss själva från ekosystem-kollaps och förödande klimatförändringar måste fler människor på nära håll uppleva vad vi håller på att förlora och lära sig om sambanden med vilka konsumtions- och levndadsmönster som måste förändras för att vi ska hitta tillbaka till en balans med naturen och oss själva. 

Alternativet är att naturen likt i Kalifornien läxar upp oss med vapen vi kommer få allt svårare att möta och vars arsenal och styrka de flesta av oss ännu inte fått uppleva. Se bara på nedanstående video.



Tillägg: Omfattningen är i skrivande stund, söndag kväll snart uppe i 200 000 acres (ca 81 000 hektar) eller ungefär dubbel så stort som när detta inlägg publicerades drygt ett dygn tidigare. Med andra ord närmare fyra gånger så stor "skogsbrand" som sommarens bränder i Sverige på mindre än en vecka och den är långt ifrån under kontroll. Mer info nedan: