I kommande inlägg ska vi utifrån BP-rapporten titta närmare på vad som sker när gäller förnyelsebar energi som tex sol och vind och vad vi kan vänta oss för utveckling de närmste åren och hur vi kan hantera utmaningar och möjligheter för att acccelera den fossilfria omställningen.
Låt oss börja med att lyfta det kanske viktigaste i årets upplaga av BP Statistical Review, energikakan som redovisar alla länders sammanlagda energianvändning och "energiproduktion" i form av olja, fossilgas och kol, förnyelsebart, kärnkraft osv.
Så här ser världens energianvändning ut för 2017.
Data från BP Statistical Review of World Energy, "Primary energy consumption by fuel"
Vad som är tydligt är att den fossila energianvädningen fortfarande helt dominerar där olja, kol och fossilgas står för 85 % av världens totala energianvändning. Detta kan jämföras med fjolåret då motsvarande siffra låg på 85,5 % , skillnaden på 0,5 % kan helt tillföras en ökad andel förnyelsebart vilket är positivt och talar för att förnyelsebart kan gå om kärnkraften som andel av världens energikaka redan om två år.
Extra anmärkningsvärt är att förnyelsebart där sol och vind ingår tillförde mer energi till det globala energisystemet än ökningen i konsumtionen av olja för första gången någonsin. Globalt växte konsumtionen av förnyelsebar energi med 16, 6 % eller med 69,4 miljoner ton i oljeekvivalenter medan konsumtionen av olja växte med 1,4 % eller motsvarande 64,6 miljoner ton i oljeekvivalenter. Räknar vi samman ökningen från kol och fossilgas ökade de dessvärre tillsammans mer än förnyelsebart även om vi skulle slå samman vattenkraft med sol och vind.
Då världen återigen slagit rekord i konsumerad fossil energi globalt när det gäller användningen av såväl olja, kol och naturgas som fortsatte att öka, särskilt el från kolkraftverken, ökade så även utsläppen av växhusgaser som steg med hela 1,6 %. Detta från att ha legat kring noll eller knappt över noll de senaste åren, tack vare bland annat stagnerad och i fjol minskad global kolanvändning de fyra senaste åren. Men även om Kina ökade sin kolkonsumtionen 2017 var det bara med 0,5 %, den stora ökningen stod Indien för som ökade sin kolanvändning med hela 4,8 % vilket får avgörande betydelse då det är världens enskilt största kolkonsument efter Kina.
Extra anmärkningsvärt är att förnyelsebart där sol och vind ingår tillförde mer energi till det globala energisystemet än ökningen i konsumtionen av olja för första gången någonsin. Globalt växte konsumtionen av förnyelsebar energi med 16, 6 % eller med 69,4 miljoner ton i oljeekvivalenter medan konsumtionen av olja växte med 1,4 % eller motsvarande 64,6 miljoner ton i oljeekvivalenter. Räknar vi samman ökningen från kol och fossilgas ökade de dessvärre tillsammans mer än förnyelsebart även om vi skulle slå samman vattenkraft med sol och vind.
Då världen återigen slagit rekord i konsumerad fossil energi globalt när det gäller användningen av såväl olja, kol och naturgas som fortsatte att öka, särskilt el från kolkraftverken, ökade så även utsläppen av växhusgaser som steg med hela 1,6 %. Detta från att ha legat kring noll eller knappt över noll de senaste åren, tack vare bland annat stagnerad och i fjol minskad global kolanvändning de fyra senaste åren. Men även om Kina ökade sin kolkonsumtionen 2017 var det bara med 0,5 %, den stora ökningen stod Indien för som ökade sin kolanvändning med hela 4,8 % vilket får avgörande betydelse då det är världens enskilt största kolkonsument efter Kina.
Vi ska nu kika närmare på tre nyckelspelare för världens oljemarknad för året som gått: USA, Iran och Venezuela men för att få en överblick över oljemarknaden ska vi först titta på de 11 största oljeproducenterna i världen och de respektive ländernas egen konsumtion, statistiken gäller alltså 2017 och är hämtad från BP Statistical Review 2018.
Datakälla: BP Statistical Review of World Energy 2018
USA -Skifferoljebubblan pumpas större med billiga lån men hur länge till innan den spricker?
Vi kan börja med att notera att USA är världens i särklass största oljeproducent och nu även världens största oljeproducent, detta när vi som BP gör räknar med vätska från naturgas, skfferolja och olja från oljesand (det senare omfattar mest Kanada). Räknar vi på bara konventionell råolja är dock Rysslands och Saudiarabiens produktionen fortfarande större än USA:s.
Enligt amerikanska energidepartementet EIA är USA:s nettoimport (import-export) för råolja plus förädlade oljeprodukter som färdiga bränslen däribland bensin, diesel och flygbränsle 3,7 miljoner fat olja per dag men räknar vi på bara råolja hamnar siffran på knappt 6,8 miljoner fat per dag. Det kluriga här att USA måste exportera sin skifferolja till andra länder för att den egna raffinaderierna inte klarar den ökande andelen skifferolja som landet producerar. Det är en lättare typ av olja som skiljer sig från den mycket tyngre från tex Venezuela.
Amerikanska oljebolag exporterar såväl olja som färdiga bränslen som tex diesel till andra länder men är alltså inte energioboroende på olja eller flytande fossila bränslen. Fram till 2011 rådde det ett exportförbud på råolja från USA som infördes efter oljekrisen 1973/74 för att säkra att USA hade tillräckligt med inhemska oljereserver sparade för en krissituation där importer av något skäl stryptes.
USA lättade gradvis på exportförbudet för att under 2015 slutligen helt ta bort det. Men anledningen är inte att USA plötsligt upptäckt enorma mängder olja och blivit självförsörjande. Skälen är främst ekonomiska och praktiska/politiska. Genom att tillåta att amerikanska oljebolag får exportera råolja får de möjlighet att sälja oljan till ett högre pris då världsmarknadspriset på olja sätts i Brent crude som i skrivande stunder ligger på strax under 80 dollar per fat medan den nordamerikanska prissättningen WTI ligger på 74,32 dollaer per fat. När handlar om som under 2017, om över 1,1 miljoner fat råolja per dag i export från USA innebär det cirka 5,5 miljoner dollar mer per dag oljebolagen tjänar på att sälja oljan utanför Nordamerika (transportkostnader oinräknat).
Amerikanska oljebolag kan alltså tjäna mer på att sälja sin olja till länder i Europa eller Sydamerika än inom landet eller till exempelvis sin granne Mexico så länge prisskillnaden mellan WTI och Brent crude (världsmarknadspriset utanför Nordamerika) är så stor som idag. Mexico som för övrigt inom två år kan gå från att vara självförsörjande på olja och vara en nettoexportör till att precis som USA tvingas importera olja för att täcka sina behov med den stora skillnaden att Mexico inte har någon växande skifferoljaproduktion att ersätta sin snabbt fallande konventionella oljeproduktion med (-9,4 % i produktion bara under 2018).
För USA handlar den växande exporten av olja även sannolikt om att den ökade andelen skifferolja som produceras i landet inte kan förädlas i amerikanska raffinaderier och därför måste exporteras till andra länder där den kapaciteten finns.
Borrar vi lite djupare i oljeproduktionen från USA finner vi att råoljeproduktionen i landet inte är så hög som den först verkar. Enligt amerikanska energymyndigheten EIA låg den egna råoljeproduktionen 2017 på 9,35 miljoner fat per dag vilket är högre än 2016 men lägre än 2015 då det låg på drygt 9,4 miljoner fat per dag. Vad som ökat mest är olja från naturgasvätskor (skiffergas) som börjat räknas med de senaste åren och ger en delvis missvisande bild över hur stor USA:s ökade oljeproduktionen egentligen är.
Kortsiktigt kan USA fortsätta att öka sin skifferoljeproduktion men problemet är att inte ens vid 100 dollar per fat når skifferindustrin som helhet ett positivt kassaflöde. När kostnaderna för att hålla igång oljeproduktionen, ny borrning, prospektering och utveckling av nya reserver tas med räcker inte intäkterna till. Detta gäller alltså till och med en prisnivå som är 20 dollar högre än det i skrivande stund strax under 80 dollar per fat för världsmarknadspriset Brent crude.
Hur kan USA då öka sin skifferoljeproduktion och export? Med 0 % inlåningsränta har amerikanska oljebolag kunnat få verksamheten att rulla vidare på enorma lån och övertygat många investerare om att bolagen sitter på ofantliga oljetillgångar som kommer ge bättre och bättre aktieutdelning längre fram. Men detta är ett kortsiktigt spel som är avhängigt att oljebolagen fokuserar på att plocka de lågt hängande frukterna, dvs utvinna olja från de bästa fälten som ger mest tillbaka för minst möjliga kostnad och där utvinningstekniken och infrastrukturen redan är utbyggd. Här bör framförallt nämnas Permian-fältet i sydöstra delarna av delstaterna Texas och New Mexico där mycket av skifferutvinnningen nu koncentreras.
Den amerikanska skifferbubblan som Trump nu blåst upp ytterligare genom att på alla sätt underlätta för såväl inhemsk produktion som öppna upp för ökad export, kan när som helst punkteras. Och detta är OPEC och Saudiarabien väl medvetna om. Saudiarabien i synnerhet har råd att utvinna olja till ett oljepris ner till kanske 30-40 dollar per fat och ändå täcka sin kostnader för utvinningen även om detta är långt ifrån tillräckligt för att statskassan ska kunna finansiera de frikostiga subventioner av bensinpriser, dricksvatten och andra stöd till folket. Skillnaden mot USA är dock att Saudiarabien har en enorm pengapåse att ta av som kan svälta ut amerikanska skifferoljebolag som inte kan leva kvar med ett negativt kassaflöde hur länge som helst.
Det senare menar tex författaren till hett omdebatterade nya boken Saudi Inc. (vi har beställt boken) där forskaren, energi- och säkerhetsanalytikern Ellen Wald pekar på att Saudiarabien aktivt har ett långsiktigt perspektiv för sin oljepolitik till skillnad mot USA. I ett mycket hörvärt program i podden Macro Voices utvecklar nämligen Ellen Wald detta varefter de två energiexperterna Anas Alhajji och Joe McMonigle går igenom effekterna av det eventuella återinförandet av sanktionerna mot Iran och Venezuelas roll för världens oljetillgångar samt hur det kan komma att påverka oljemarknaden framöver.
Iran - hur effektiva blir sanktionerna mot landet egentligen och vilka tjänar på dem?
Tillsammans med USA och Kanada är Iran den oljeproducent som ökat sin produktion mest under året somg gått och i Irans fall, framförallt exporten. Men den 6:e augusti väntas USA införa sin första sanktioner mot USA som bland annat kommer försvåra för Iran att exportera sin olja till andra länder. Trump-administrationen meddelade nämligen den 8:e maj att de lämnar det internationella kärnenergi-avtalet med Iran som även omfattar de permanenta medlemmarna i FN:s Säkerhetsråd (förutom USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Kina). Trump-administrationen motiverar återinförandet av sanktionerna som togs bort under slutet av Obama-administrationens tid vid makten, med att Iran stödjer olika terroristgrupper i Mellanöstern och därmed inte lever upp till kärnvapen-avtalet, något de övriga parterna alltså inte håller med om skulle vara ett skäl att bryta avtalet med Iran.
Vi får se hur EU kommer förhålla sig till USA:s position gällande sanktionerna i augusti. Det är dock svårt att få exakta siffror över hur mycket olja Iran exporterade till EU under 2017 men det rör sig sannolikt inom spannet 500-800 000 fat per dag vilket innebär att EU efter Kina är Irans största marknad. När energiexperten Anas Alhajj uttalar sig om effekterna av ett eventuellt återinförande av sanktioner mot Iran, där även EU och övriga marknader helt eller kraftigt minskar sin import av olja från Iran, tar han upp något anmärkningsvärt. När det rapporterades i media att Iran inte kunde exportera cirka 1 miljoner fat per dag av sin produktion på grund av sanktionerna innan de lättades under mitten av 2015 observerades att cirka 500 000 fat per mer än vad Irak själva redovisade av sin export lämnade irakiska hamnar. Detta menar Anas Alhajji beror på att Iran med lite byråkratisk magi kunnat sälja en stor del av sin oljexport via Irak tack vare underbordet-handel. Kanske, menar Alhajji, har Iran därför bara gått miste om 3-400 000 fat per dag genom att gå runt sanktionerna via den svarta marknaden.
Notera gapet i den vänstra grafen mellan vad som rapporterades att Iran producerade och vad som faktiskt lämnade landet när sekundära källor som satelittbilder över tankertransporter räknats in. Detta kan sedan jämföras med motsvarande period i Irak, där ungefär samma mängd olja, cika 500 000 fat per dag lämnade Irak men som sannolikt alltså var iransk olja.
Att få sålt olja för Iran kan med andra ord även med sanktioner till stor kringgås genom tex valuta-samarbete med Kina, Ryssland och Turkiet och därmed undvika en prissättning i amerikanska dollar. Iran kan sedan tex ta betalt i fysiskt guld eller kryptovalutor av tex Kina som har ett växande behov av olja. Men övriga stora importörer som Sydkorea och Japan kommer sannolikt känna sig tvingade att återinföra sanktioner mot Iran för att inte själva drabbas ekonomiska sanktioner av USA.
Vad är då det verkliga motivet för Trump-administrationen att återinföra sanktioner mot Iran? Obama-adminstrationen gjorde ju en helt annan bedömning. Trump stödjer fossilindustrin till 100 % inte bara med underlättande för ökad export utan även genom att montera ner efterlevandet av miljölagstiftning och miljökrav för företag som utvinner fossil energi i USA. Men eftersom framförallt skifferoljebolagen kräver ett oljepris på minst 60-65 dollar per fat för att kunna upprätthålla dagens höga aktivitet, enligt en analys från Arthur Berman i februari, en av världens ledande oljeexprter, kan Trump-adminstrationen se det som fördelaktigt för amerikanska skifferoljebolag om åtminstone en del av Irans oljeexport inte kommer ut på marknaden, det kan ju pressa upp oljepriset.
Om inte annat var ett av president Trumps vallöften under presidentvalskampanjen att riva upp Iran-avtalet och en sak är säker, presidenten tycks obevkligt bestämd om att göra allt för att uppfylla sina vallöften...
Men givetvis har Trump-administrationen även ett delat intresse med Saudiarabien att försöka kväva Irans ekonomiska och politiska inflytande som nästan helt är kopplat till landets oljeexport och framöver kanske även gasexport. Landet sitter nämligen även på enorma gasreserver med 17,2 % av alla världens gastillgångar enligt BP Stat review 2018.
Vi får se hur EU kommer förhålla sig till USA:s position gällande sanktionerna i augusti. Det är dock svårt att få exakta siffror över hur mycket olja Iran exporterade till EU under 2017 men det rör sig sannolikt inom spannet 500-800 000 fat per dag vilket innebär att EU efter Kina är Irans största marknad. När energiexperten Anas Alhajj uttalar sig om effekterna av ett eventuellt återinförande av sanktioner mot Iran, där även EU och övriga marknader helt eller kraftigt minskar sin import av olja från Iran, tar han upp något anmärkningsvärt. När det rapporterades i media att Iran inte kunde exportera cirka 1 miljoner fat per dag av sin produktion på grund av sanktionerna innan de lättades under mitten av 2015 observerades att cirka 500 000 fat per mer än vad Irak själva redovisade av sin export lämnade irakiska hamnar. Detta menar Anas Alhajji beror på att Iran med lite byråkratisk magi kunnat sälja en stor del av sin oljexport via Irak tack vare underbordet-handel. Kanske, menar Alhajji, har Iran därför bara gått miste om 3-400 000 fat per dag genom att gå runt sanktionerna via den svarta marknaden.
Kommer iransk olja börja exporteras via Irak igen och i så fall hur mycket?
Grafen är av energiexperten Anas Alhaji från Macro Voices "MacroVoices Crude Oil Special June 14, 2018 Slide Deck", sida 2
Notera gapet i den vänstra grafen mellan vad som rapporterades att Iran producerade och vad som faktiskt lämnade landet när sekundära källor som satelittbilder över tankertransporter räknats in. Detta kan sedan jämföras med motsvarande period i Irak, där ungefär samma mängd olja, cika 500 000 fat per dag lämnade Irak men som sannolikt alltså var iransk olja.
Att få sålt olja för Iran kan med andra ord även med sanktioner till stor kringgås genom tex valuta-samarbete med Kina, Ryssland och Turkiet och därmed undvika en prissättning i amerikanska dollar. Iran kan sedan tex ta betalt i fysiskt guld eller kryptovalutor av tex Kina som har ett växande behov av olja. Men övriga stora importörer som Sydkorea och Japan kommer sannolikt känna sig tvingade att återinföra sanktioner mot Iran för att inte själva drabbas ekonomiska sanktioner av USA.
Vad är då det verkliga motivet för Trump-administrationen att återinföra sanktioner mot Iran? Obama-adminstrationen gjorde ju en helt annan bedömning. Trump stödjer fossilindustrin till 100 % inte bara med underlättande för ökad export utan även genom att montera ner efterlevandet av miljölagstiftning och miljökrav för företag som utvinner fossil energi i USA. Men eftersom framförallt skifferoljebolagen kräver ett oljepris på minst 60-65 dollar per fat för att kunna upprätthålla dagens höga aktivitet, enligt en analys från Arthur Berman i februari, en av världens ledande oljeexprter, kan Trump-adminstrationen se det som fördelaktigt för amerikanska skifferoljebolag om åtminstone en del av Irans oljeexport inte kommer ut på marknaden, det kan ju pressa upp oljepriset.
Om inte annat var ett av president Trumps vallöften under presidentvalskampanjen att riva upp Iran-avtalet och en sak är säker, presidenten tycks obevkligt bestämd om att göra allt för att uppfylla sina vallöften...
Samtidigt har vi OPEC:s besked nyligen att öka produktionen men utan att ange med hur mycket vilket väntas även det bidra till hålla nere oljepriserna, något som tidigare nämnt alltså på sikt kan slå hårt mot de amerikanska oljebolagen som när alla kostnader räknas in kräver över 100 dollar per fat för att de ska kunna visa ett positivt kassflöde.
Innan vi avslutar med att kika lite på Venezuela, en av tre nyckelländer under året som gått, är det
läge att se över riggaktiviteten.
Innan vi avslutar med att kika lite på Venezuela, en av tre nyckelländer under året som gått, är det
läge att se över riggaktiviteten.
Datakälla: Baker Hughes
Venezuela sitter på världens kanske största oljereserver men landets ekonomi är på randen till total kollaps just nu med hyperinflation, matbrist, människor som flyr landet, you name it, they live it.
Venezuelas oljeproduktion har fallit med nästan 35 % på tio år och med över 11 % på bara på ett år! Detta enligt BP statistical review 2018. Just nu är det landets militär som sköter oljeproduktionen och det går ju uppenbarligen inte så bra. Var intäkterna för de cirka 1,6 miljoner fat per dag som fanns tillgängliga för export under 2017 (egen produktion-egen konsumtion) tagit vägen är det få som vet men röken av den har de flesta venezuelaner inte sett.
Men Venezuelas fallande oljeproduktion börjar även bli ett växande huvudvärk för oljemarknaden. Om Iran tvingas minska sin export i augusti pga Trump-administrationens nya sanktioner och även Venezuela minskar eller rent av helt upphör med sin oljeexport kan det röra sig om runt 2 miljoner fat per dag (500 000 från Iran 1,5 miljoner från Venezuela) som försvinner från världsmarknaden. Det är mycket för såväl OPEC och USA att hosta fram, det skulle rent av kunna leda till brist, åtminstone på kort sikt.
Då ska vi komma ihåg att bara Kina och Indien tillsammans ökade sin konsumtion av olja med 600 000 fat per dag under 2017, minst lika mycket till lär de handla upp på marknaden i år, i ökad konsumtion. Det är alltså tillgänglig export av olja på marknaden som är av betydelse inte hur mycket som produceras totalt, den som betalar mest, ofta under bordet eller med långsiktiga kontrakt får mest olja.
Vad kommer då omfattande sanktioner mot Iran innebära från augusti och framåt, en fortsatt minskning av produktionen i Venezuela och hur länge kan USA upprätthålla en skifferoljeproduktion som går med förlust? Och hur ska det sättas i relation till oljetoppen, Peak Oil, när kan vi vänta oss att den globala oljeproduktionen börjar minska på grund fysiska begränsningar/negativ nettoenergi vid utvinningen? Det får bli föremål för ett senare inlägg!
Trevlig lördag!