Danmark och USA: Oljeimportörer som har oss mycket att lära inför framtiden

För ett par veckor sedan skrev vi om hur gapet mellan hur många fat olja världen konsumerar varje år och omfattning på de nya upptäcker av oljefynd som görs varje år, fortsätter att växa. Världen konsumerar nu fem fat olja för varje nytt fat som upptäcks, med andra ord tömmer vi våra redan uppbyggda oljevalv (oljeproducerande fält) fem gånger snabbare än de fylls på (nya sätts i produktion från nya fält). Detta är oroväckande då det inte bara reflekterar en ökad konsumtion av olja med ökade utsläpp av växthusgaser utan även riskerar att försvåra omställningen till fossilfritt då nedgången av oljeproduktionen i världen kan bli väldigt brant neråt när den väl inleds, istället för en mer "ordnad produktionsnedgång" där energisystem och ekonomi hinner anpassa sig. 

Vi får nu anledning att återkomma till detta. I ett läsvärt inlägg från vår bloggranne Cornucopia?/författare Lars Wilderäng uppmärksammas vi nämligen på hur snabbt ett land kan gå från att vara en oljeexportör till att bli en importör av olja.

Cornucopia? noterar i inlägget bland annat att Danmark fortfarande exporterar en del olja trots att den egna produktionen nu alltså inte täcker behovet, detta då utländska raffinaderier kan vara mer effektiva men att Danmark istället får importera detta som färdiga oljeprodukter (såsom bensin, diesel och flygbränslen). Landet är med andra ord inte längre självförsörjande på olja.

I vår bok Olja för Blåbär -Energi, Makt och Hållbarhet ägnar vi kapitlet "Nordsjön-skatter som försvinner" helt åt att titta närmare på Norge, Storbritanninen och Danmark som exempel på olika länder som nått sina oljetoppar och alltså sannolikt aldrig mer kommer i närheten av de nivåer då de producerade som mest. Sedan tidigare har Storbritannien nått sin oljetopp 1999 och 2005 bara sex år senare hade den egna produktionen fallit så mycket att landet precis som Danmark tvingades börja importera olja.

Danmark: Från nettoexportör till nettoimportör av olja

Källa graf: Mazama Science, data BP statistical review of World Energy 2017

Vi ser tydligt i grafen ovan hur konsumtionen av olja i Danmark passerat produktionen och att landet gått över från att vara nettoexportörer (gröna fältet) till att bli nettoimportörer (röda fältet). Siffrorna sträcker sig till och med 2016.

Grafen ovan är producerad med hjälp av Jonathan Callahans verktyg "Energy import/export databrowser" från Mazama Science. Johan träffade Jonathan Callahan under en energikonferens i Washington D.C. 2010. Sedan dess har Callahan med sina kollegor utvecklat en databas och ett verktyg för att illustrera vetenskaplig data på ett enkelt och tydligt sätt, läs mer och testa gärna här.  

Låt oss dra en parallell till USA som sedan 2008 kraftigt ökat sin oljeproduktion genom en enorm satsning på skifferolja och skiffergas. Från USA:s oljetopp/peak 1970 till 2008 föll USA:s oljeproduktion mer eller mindre spikrakt men från 2009 till och med 2016 ökade produktionen med 55 % dock under toppårsnivån 1970. Men siffrorna är missvisande då BP Statistical Reviews årsdata även inkluderar vätskor från flytande naturgas och skifferolja. Med andra ord inte bara konventionell  relativt lättåtkomlig och billig råolja.

USA fortfarande nettoimportörer av olja

Källa graf: Mazama Science, data BP statistical review of World Energy 2017

Amerikanska energimyndigheten EIA redovisar dock den konventionella råoljeproduktionen separat och där ser vi att den ännu inte överstigit toppåret 1970 då USA producerade 9,6 miljoner fat konventionell råolja. Det var dock nära 2015 då den amerikanska råoljeproduktionen var uppe i 9,4 miljoner fat per dag (dock inkluderande den betydligt mer kapital- och energikrävande utvinningen av skifferolja). 2016 sjönk den genomsnittliga produktionen per dag av råolja i USA till 8,8 miljoner fat per dag och låg sent som förra veckan på 9,3 miljoner fat per dag, om produktionen kan nå toppen 1970 i år återstår att se.

Många tolkar USA:s ökade oljeproduktion de senaste 9 åren som om landet snart kommer bli en stor oljeexportör och bli självförsörjande på olja. Detta är helt fel. De två huvudsakliga skälen till att USA i slutet av 2015 lättade på det förbud mot oljeexport landet införde efter oljekrisen 1973-74 var inte i först och främst för att det plötsligt fanns enorma mängder olja i USA även om importbehovet minskade kraftigt vilket vi snart ska komma till. Dels handlade det om att världsmarknadspriset på nordamerikansk olja, WTI,  nästan alltid är lägre per fat än världsmarknadspriset Brent Crude. Med andra ord oljeproducenterna på den amerikanska marknaden får mer pengar per fat om den exporteras och säljs utanför USA, Kanada och Mexico till exempelvis Europa. Detta gäller sannerligen i skrivande stund. Just nu står oljepriset i WTI på 64,35 dollar per fat medan oljepriset i Brent Crude ligger på 68,65 per fat. Med andra ord får oljebolag som utvinner olja i USA mer än 4 dollar mer för varje fat som säljs utanför Nordamerika mot om den såldes på hemmamarknaden.

För att sätta detta i ett sammanhang. Säg att du är ett stort oljebolag i USA och producerar 100.000 fat per dag, då innebär dagens prisskillnad mellan WTI och Brent att bolaget förlorar 365 000 dollar varje dag på att sälja oljan på den egna marknaden mot att istället sälja den tex på den europeiska. 

Det andra skälet till att USA vill öka exporten är för att USA:s raffinaderier inte är anpassade för att ta hand om en så stor andel skifferolja. De flesta raffinaderier i USA helt enkelt byggda för den typ av så kallad light crude som skifferolja innehåller utan byggda för så kallad heavy crude från tex Saudiarabien och Nigeria. Det är minst sagt ironiskt ur ett historiskt perspektiv då USA inte har moderniserat och byggt ut sina raffinaderier på mer än 30 år, inte ens under de senaste snart 10 åren där de blivit uppenbart att ökningen av oljeproduktionen i USA sker med just light crude (från skifferoljan) och alltmer ersätter den konventionella oljeproduktionen inom landet som antingen faller eller inte längre ökar.

Blickar vi bakåt blir det klart att amerikanska oljemarknaden har tämligen svårt att lära sig av sina tidigare misstag när det kommer till behovet av raffinaderier. Johan konstaterade i sin masteruppsats om USA:s sårbarheter under oljekrisen 1973-74 (försvarades vid Instiutionen för Freds och konfliktstudier 2011 vid Uppsala Universitet), att det var just avsaknaden av raffinaderier som gjorde att USA inte bara kunde öka den inhemska produktionen under det oljeembargo som riktades mot landet under krisen. Detta trots att stora strategiska reserver fanns i Kalifornien (dock var dessa inte förberedda för snabb utvinning heller, trots att militären bett om det flera år innan krisen bröt ut). Johans masteruppsats publicerades sedan som en kortare artikel i dåvarande Energy Bulletin (resilience.org idag), efter förfrågan från en kanadensisk säkerhetsanalytiker. 

USA konsumerade 2016 hela 19,6 miljoner fat per olja per dag men producerade bara 12,3 miljoner fat per dag samma år, med andra ord måste USA fortfarande importera runt 37 % av sin olja för att täcka behovet. USA är LÅNGT ifrån att bli självförsörjande på olja och drömmen om att bli självförsörjande på fossil energi är och förblir just en dröm. Missa inte en klassiker på det temat här.  

Nedan kan vi se hur snabbt oljeexporten tagit fart mellan januari och oktober 2017, dvs efter Donald Trump flyttade in i Vita Huset.

USA:s oljeexport har mer än dubblerats under Donald Trumps tid vid makten 

Källa graf: EIA

USA:s export av olja inleddes redan under Obama-administrationen men den kraftiga exportökningen januari-oktober ovan kan inte tillskrivas ett högre oljepris då världsmarknadspriset under samma period pendlat kring 55 dollar per fat (i Brent Crude). Om exporten hade ökat lika mycket under Obama är förstås omöjligt att att säga men en rimlig delförklaring är att Trumps löften och snabba avreglering inom miljöregler för fossilindustrin och direkta stöd för ökad fossil utbyggnad inom USA samt förnekelse av klimatförändringarna, sannolikt har haft en viktig betydelse och underlättat exporten av olja för amerikanska oljebolag.

Danmark och USA är helt olika oljeproducenter i fråga om volym men båda är beroende av oljeimporter och kommer vara det inom överskådlig framtid precis som övriga länder inklusive Sverige. De är både tecken på varför världen måste minska sitt beroende av olja så snabbt som möjligt för att inte börja lida av kraftig oljeabstinens och ökade sårbarheter för importer/kriser där tillgången till flytande fossila bränslen hotas. Världen måste börja bygga en stabil ekonomi som inte bygger på fossil tillväxt utan står i balans med naturen, roten som möjliggör det vi omsvepande kallar "ekonomin".