År 2013 - En Jultomtes berättelse -God Jul från Olja för Blåbär!

God Jul från oss på Olja för blåbär! 

Nedan följer en julrepris med en julsaga Johan skrev 2013 i tidningen OM (omställning), där Johan var redaktör. Artikeln publiceras i sin helhet med tillstånd från tidningens huvudgrundare och chefredaktör, Eva Pettersson. Sedan 2015 ges inte längre tidningen OM ut men samtliga nummer mellan 2013 och 2015 kan läsas gratis som PDF här. De flesta artiklar är minst lika aktuella idag som när de publicerades. 

År 2113 - EN JULTOMTES BERÄTTELSE

Illustration av Jenny Wilhelmsson, illustratör för dåvarande OM 

Sittande på kullen med god utsikt över byns

vindkraftsnurror börjar denna berättelse.

Med barnbarnen tätt vid sin sida berättar

Tomten om de stora förändringar trakten

genomgått de senaste 100 åren.

- Min far körde alltid släden med renar, men när det var 

dags för och mig mina klasskamrater att göra det arbetet 

var det bara snöskotrar som gällde. Vi trodde inte vi 

skulle hinna med allt annars. Vi var mycket stressade på 

den tiden. Men när era föräldrar skulle planera och 

utföra den viktiga årliga utdelningen tänkte de att det 

var bäst att konstruera robotar för att hinna tillverka och 

sälja så många nya prylar som möjligt. Innan ni blir gamla

 nog att hjälpa till med det viktiga arbetet tänkte jag lära er

 konsten att köra hundspann. Jag tror det kan vara ett alternativ 

att tasig fram med framöver.

Låt mig berätta för er om Leonardo da Vinci, en man

som levde för över 600 år sedan och som vi har lärt

oss mycket av. Den viktigaste lärdomen från da Vinci

var att man klarar sig bäst i livet om man kan lite

om mycket och är nyfiken på många saker samtidigt.

Man ska aldrig tveka att våga ifrågasätta varför saker

och ting fungerar som de gör eller våga pröva nya sätt

att lösa problem. Jag är nu 70 år gammal, och ibland

glömmer jag att vara nyfiken och tänker för mycket

på hur jag har g jort förut. Mycket jag lärt mig har

jag nytta av, då det gett mig verktyg att se på saker på

olika sätt. Men ibland tänker jag ändå att vissa saker

måste lösas på ett speciellt sätt ” för annars går det

inte”.

Vad jag försöker säga är att när ni stöter på problem

som verkar omöjliga ska ni ta ett steg tillbaka, försöka

glömma de sätt ni brukar lösa problem på, ta fram

ett nytt blankt papper och börja om helt. Många är

tyvärr fast i ett sätt att tänka för att de helt enkelt är

vana och skolade att tänka så. Att vara väldigt 

kunnig på en eller ett fåtal saker fungerade bara i ett

samhälle där samarbete inte var nödvändigt, eller där

man hade tillgång till billig olja.

Era föräldrar lärde sig dock styrkan och glädjen med

att ha självbärande system som inte hänger på funger-

ande styrning och kontroll från någon stor anläggning

långt bort. Idag har vår by både sol-, vind- och vattenkraft

till sitt förfogande och vi hittar ständigt nya

sätt att använda dessa källor för olika verksamheter.

När era föräldrar förstod att oljan inte längre

skulle räcka för att vi skulle kunna bygga högre och

högre hus eller f ler och fler bilar, och att maten inte

längre kunde produceras billigt, då blev de tvingade

att tänka om. Att människorna skulle bli f ler och fler

för att ekonomin skulle må bra fungerade inte längre.

Till slut sa naturen ifrån och många människor dog

av virus för att vi blivit för många. De människor

som klarade sig var tvungna att f lytta till nya platser

eftersom många områden var översvämmade eller

obeboeliga. Hus och samhällen var inte byggda för

att klara de allt häftigare stormarna. Senare lärde

sig människor att de måste leva i balans med naturen

för att klara sig. Förändringar kommer alltid, men

era föräldrar började lära sig hur de kunde anpassa

sig. Till exempel genom att odla många olika grödor

som inte krävde tillgång till sådant som olja. Ibland

slog skörden fel, men det fanns alltid någon gröda som

man kunde leva av till nästa skörd. Samarbete blev

nödvändigt och många hushåll hjälptes åt med olika

saker för att hinna med allt som behövdes göras.

Erik, ett av barnbarnen, frågade undrande:

– Men varför byggde man inte hus som våra, så

solen värmer upp dem automatiskt genom taket

och sparar värmen i bassänger under husen som

räcker för vintern? El får man ju med några små

vindsnurror och solpaneler, eller som grannbyn som

har vattenkraftverk vid ån. Tomten log åt frågan 
och fingrade lite på skägget på hakspetsen medan 
han funderade på svaret.

– Man tänkte inte som vi gör idag. Många trodde att

man blev lyckligare om man kunde använda mycket

elektricitet dygnet runt för alla olika prylar man hade

i gång. Man hade heller inte kommit så långt med

batteriutvecklingen, då man satsat alla pengar och

forskning på ändlig energi som olja, kol och gas. De

flesta människor kände inte till så självklara saker

som att om man behöver elektricitet på natten och det

råkar vara helt vindstilla, kan batterier som laddats

tidigare användas.

Tomten hann inte mer än avsluta meningen innan det

andra barnbarnet, Lisa, bröt in. Hon såg både lite arg

och förvånad ut när hon sa:

– Hur åkte man till marknaden i stan eller till

doktorn?

Lisa tyckte det var jättekonstigt att man använde bilar

som släppte ut en massa gaser och som behövde fyllas

med giftigt bränsle, när man ändå visste att detta en

dag skulle ta slut. Tomten hade väntat sig denna fråga

och svarade utan att tveka:

– El-transport var inte så vanligt som idag. Man hade

snabba tåg och de flesta prylar var elektriska, men det

vanligaste var att man körde bil ensam i långa köer

på vägar som var g jorda av en kletig oljeblandning

som kallades asfalt. Det gjordes experiment med en

tidig version av våra podbilar som först började an-

vändas på vad man då kallade flygplatser. Ni förstår,

man trodde det snabbaste och mest effektiva sättet

att färdas var att flyga stora farkoster, vars motorer

krävde tillgång till bränsle framställt ur olja. Det tog

lång tid innan man började använda elektriska banor

där hängkabiner och självkörande farkoster kunde

transportera människor snabbt kors och tvärs.

Ni vet som Podbanan här, mellan Mora och Falun.

Man förstod inte att de resurser man lade på att

underhålla vägar och krångliga system för kollektivtrafik

var långt större och mer tidskrävande än system

med förarlösa och automatiska transporter som bara

drivs på el. Man tänkte inte så långt då. Man trodde

podcars och andra eltransporter skulle bli för dyra.

Och man glömde alla onödiga dyra saker och byggnader

man i stället använde pengarna till, som

fortfarande fanns då.

Erik var redan redo med fler frågor:

– Men hur odlade man och hur gjorde man med

djuren om allt sköttes av maskiner och det behövdes

olja till allt? Vad hände med oljan sen då, farfar

Tomten!?

Tomten tog fram sin gamla örtpipa, och medan han

slog av den mot en stubbe sa han:

– Ni ställer bra frågor båda två! En del länder kom i

krig med varandra för att maten blev för dyr att beställa

från utlandet. Det hände då oljan inte längre

räckte för att transportera mat och andra saker på

vägarna eller i luften. Kunskapen om att odla utan

gifter där man bor hade nästan försvunnit. Man od-

lade i stället med hjälp av maskiner som drevs med

olja. Man hjälptes inte åt att skaffa mat. När bräns-

let fortfarande var olja sysslade bara några få män-

niskor med vad man kallade ” jordbruk”. En märklig

beskrivning på något som är så naturligt och

nödvändigt för att vi ska må bra och få tillräckligt

med mat.

Tomten tittade på båda barnbarnen för att se om

de hängde med. De lyssnade intensivt och Tomten

fortsatte:

– Många länder fick till slut svårt att klara sig. Förut

hade man ju bara kunnat bygga och tillverka mer

genom att man använde mer olja. Kunskapen om

natur och djur var mycket liten, och oljan var billig

och kunde användas till nästan allt. Djur och natur

brydde man sig bara om som ett sätt att få mer av det

som de kallade pengar. Man bestämde ett värde på

några papperslappar och några små metall-runningar

som alla måste lära sig. Dessa kunde man byta mot

nästan vad som helst!

Barnbarnen såg nu mycket häpna ut. Tomten

tittade upp och fortsatte sakta och eftertänksamt:

– Det fanns ingen kunskap om hur människors

tillgång till energi bestämmer utvecklingen, och hur

vi måste lära oss att respektera naturen för att kunna

leva med den.

Lisa började bli lite trött, men sa:

– Jag är glad vi lever här och nu och inte under

oljetiden, det verkar väldigt jobbigt och konstigt. Hur

kunde man låta bli att älska naturen som vi kommer

av? Vi får ju allt från den!?

Tomten hade inte riktigt väntat sig Lisas svar, men

nickade spontant, då det var precis den slutsats som

dragits när byn beslutat sig för att börja producera

nästan allt lokalt. Ett beslut som också innebar att allt

återanvändes för att inte skada naturen i omgivningen.

Det fanns en strävan att aldrig mer bli beroende av vare

sig varor eller människor långt från det samhälle man

levde i.

– Det var andra tider då. Men låt oss nu njuta av

julen och alla våra goda vänner. Kom så går vi in

och gör lite glögg, sedan kan vi börja skissa på en

hundsläde om ni vill!

God Jul & God Nytt år från Tomten!