Fracking i Alaska och Arktis en ogenomtänkt klimataffär

Idag är det hundratusentals, kanske miljontals människor världen över som går samman i Peoples Climate March för att i enad front genom olika manifestationer uppmärksamma klimatfrågan och andra relaterade miljöfrågor som på många olika sätt hänger ihop. I Stockholm samlas i skrivande stund många människor i en manifestation vid Norra Latins skolgård för att om cirka en timme marschera till Norrmalms torg.

I USA väntas Peoples Climate March samla hundratusentals människor i bland annat New York, dagens datum som sammnfaller med att Donald Trump suttit som president i 100 dagar. Trump som bekant förnekar klimatförändringarnas allvar  och gärna ser att miljölagar och regelverk för utsläpp och föroreningar tas bort helt för att friskriva företag sitt ansvar för miljöskydd vid tex vattendrag. Statligt stöd till klimatforskning eller forskning om utsläpp och användning av kemikalier och liknande, har succesivt börjat monteras ner vid bland andra EPA, amerikanska motsvarigheten till Naturvårdsverket. Anställda har även förlagts med munkavel för att inte kunna tala direkt med media.

Men som vi skrivit tidigare är det noterbart att amerikanska försvarsmakten, inklusive Trumps försvarsminister, James Mattis, tar klimat- och resursfrågan på högsta allvar. Allt annat vore förstås otänkbart för USA:s största arbetsgivare som har civil och militär personal världen över som påverkas direkt av hur flyktingströmmar, energileveranser och andra länders stabilitet rubbas av klimatförändringar nu och i framtiden.

Trumps uttalanden ska därför betraktas som ett politiskt spel för infriandet av vallöften. Allt för att ge skenet av snabba och lovande ekonomiska resultat för de miljontals amerikaner som förlorat sina arbeten de senaste årtionden på grund globaliseringen och automatiseringen inom bland annat tillverkningsindustrin. Nedmonteringen av den tidigare så viktiga kolindustrin i USA har blivit symbolisk för denna omställning som har ersatts av en mindre arbetsintensiv olje- och gasindustri samt en växande marknad för framförallt solenergi-anläggningar i landet.

Det är samtidigt oroväckande med vilken extrem kortsiktighet Trump-administrationen verkar styra sin politik. Trots att utvinningen av olja och gas i stora delar av naturområden i Alaska i nordligaste USA länge varit skyddade verkar Trump-administrationen fast besluten riva upp dessa. Allt för att krama ur varenda droppe olja under dessa enorma, ofta rörliga istäcken som utgör en naturlig sköld ovan de åtråvärda fossila energikällor som gömmer sig långt nere under is och havsbotten.

Arktis och Alaska är symboliskt på flera sätt för synen på klimatfrågan i USA. Det är dels den krisande delstaten vars huvudsakliga inkomster i årtionden kommit från oljan och dels det område i USA där smältande isar på grund av klimaförändringarna, i kombination med Trumps planer på avregleringar för miljöskydd, öppnat upp för ny utvinning.

Redan 2015 stod delstaten inför ett dilemma som vi rapporterade om, skulle de fortsätta att direktsubventionera oljebolag för att dessa skulle kunna fortsätta med den extremt energikrävande och dyra utvinningen bland tjocka isar och snabba väderomslag eller söka andra möjligheter? Valet var inte lätt, 2014 kom hela 90 % av Alaskas federala budget från utdelningar från oljebolagen som fick utvinna olja i delstaten...   

Alaskas nordliga kustremsa, där många oljebolag nu vill borra efter olja

Bildkälla: Wikimedia commons, publika rättigheter

Finns det då en massa olja att utvinna i Alaska? Det beror på vad man jämför med och hur utvinningen kan finansieras och vilket oljepris som får råda. Med den komplicerade och miljöovänliga utvinningstekniken som kallas fracking eller hydrailisk spräckning kan fyndigheter på potentiellt flera miljarder fat frigöras i Alaska. I en läsvärd artikel på EcoWatch kan vi bland annat läsa att oljebolaget Caelus Energy beräknar kunna utvinna 3-4 miljarder fat till från det fynd man redan börjat utvinna från nordväst om Pruhoe Bay (se kartan ovan), räknat på ett oljepris på 50 dollar per fat (i skrivande stund Brent Crude 51.7 dollar per/fat).

Är då 3-4 miljarder fat mycket? Det är i runda slängar 10 % av vad världen konsumerar på ett år eller ungefär hälften av vad USA konsumerar i form av olja och oljebaserade produkter under ett år. 

Men detta ska utvinnas under många år och levereras inte on demand eller på ett bräde om man så önskade så jämförelsen med behov och vad som potentiellt finns i marken blir alltid skev. Men det är klart att det kan skapa en del arbetstillfällen och generera viktiga intäkter, särskilt till Alaska-borna och oljebolagen. Men ska vi nu hålla oss till 2 graders-målet bör denna olja förstås stanna i marken. Ser vi dessutom till de utsläpp som kan drabba Alaskas vildmarker och de människoliv som med all sannolikhet kommer gå åt på oljeriggarna, är satningen att betrakta som minst ogenomtänkt.  

Oljebolagen räknar med att frackingen, där kemikalier och miljontals liter vatten pumpas ner med högt tryck via ett antal borrade brunnar, ska frigöra många utspridda kanaler av olja som spräcks upp av trycket. Kraftiga dieselmotor skapar detta tryck i pumparna som vanligtvis körs dit med lastbil men i Alaska kommer dessa jättmaskiner få transporteras dit med mobila riggar på vattnet med hjälp av stora fartyg som får kämpa sig fram bland isflak och hög sjö.

Mer om frackingen kan ni läsa om i vår bok Olja för Blåbär-Energi, Makt och Hållbarhet där skifferbubblan i USA ägnas nästan ett helt kapitel.

Risken för olyckor, ja, de är stora. 2012 fastnade en av Shells oljeriggar till ett värde av 290 miljoner dollar vid Kulluk utanför just Alaskas kust och som en av världens ledande olje- och energiexperter, Tad Patzek skrev efteråt på sin blogg Lifeitself:

”Vi ingenjörer har arbetat med komplexa och känsliga system i årtionden men jag medger-Arktis borrning/produktion/transport –system utgör fundamentalt nya utmaningar med sina avgjort inlåsta element. I bästa fall riskerar små misslyckanden i delar av detta komplexa system att hela företaget stannar upp. I värsta fall kommer hörn att kantas till och olyckor ske”.  

”..en liten avvikelse i ett sårbart, komplext system kan resultera i katastrofala förluster i systemets integritet. Sådana katastrofala händelser kommer ha mycket snabbare förlopp än de som förutses med hjälp av verktyg som använder "standard management" -verktyg. Vi kallade tidigare dessa förlopp för ”Svarta Svanar” men idag vet vi bättre. Katastrofala händelser med högst störande förlopp är en del av de grundläggande funktionerna i alla känsliga komplexa system”. 

Jakten på de sista dropparna i Arktis är förstås en tydlig signal om att vi plockat de lågt hängande frukterna först och nu med full kraft och energi får sträcka oss efter övermogna frukter som dessutom smakar bittert för varje tugga vi tvingar i oss. Men lika snabbt som vindarna vänder i Arktis och Antarktis kan kraven på en fossilfri omställning komma från ingenstans. Kanske är idag början på svag en svag bris som så småningom når stormstyrka.