Olika perspektiv på Sveriges oljeberoende

Vi har i en rad olika inlägg beskrivit Sveriges oljeberoende och fördjupat oss i detta i vår bok Olja för Blåbär-Energi, Makt och Hållbarhet ur en rad aspekter. Från oljeberoendet för transporterna inom landet, jordbruket och matproduktionen, till varifrån vi får oljan och hur framtiden för dessa oljeleverantörer kan tänkas utvecklas i takt med produktionen i länder som Norge, Danmark och Ryssland mfl minskar.

Återigen återkommer vi till detta med anledning av att bloggrannen Cornucopia?/Lars Wilderäng i två inlägg belyst Sveriges oljeimport från Ryssland och mycket riktigt konstaterat att svenska bensinbolag/oljebolag i Sverige exporterar över hälften av den olja som importeras i form av färdiga bränslen såsom bensin, diesel och eldningsoljor som går på export till andra länder. För oss som följer oljemarknaden och frekvent läser tex Svenska Petroelum och Biodrivmedels Instiutetets årliga energirapport Branschfakta är det här förtås inget nytt under solen men de flesta svenska journalister verkar ha dålig koll på detta och därför kommit att dra en rad märkliga slutsatser.

Vad de flesta tycks ha missat är att Sverige saknar råolje- och bränslelager för en längre bränslekris "i meningen under svenska staten kontrollerade lager". Svenska staten har sedan kalla krigets slut successivt sålt av omfattande lager för färdiga bränslen och råolja som var avsedd att användas till den svenska befolkningen vid en krissituation. Istället är tillgången till olja i Sverige idag styrd av de för tillfället rådande marknadskrafter som styr tillgången hos de internationella olje- och bensinbolag som verkar inom landets gränser.

Preem ägs tex sedan 1994 av den saudiske affärsmannen Mohammed Al-Amoudi. Med andra ord kan svenska staten precis som övriga bensinbolag i Sverige svårligen påverka varifrån råoljan och de färdiga bränslen som importeras till Sverige köps in ifrån. Anledningen till att svenska oljebolag i Sverige importerar mest olja från Ryssland är sannolikt helt enkelt för att tillgången där är stor, landet ligger nära och därmed kan tillfredsställa dagens on demand modell med snabba leveranser över dagar, utan lagerhållning mer än för några dagar, möjligen veckor. Något som för övrigt inte bara gäller olja utan i praktiken alla varor inom landet...

Som Johan och läkaren Lena Lokrantz kosntaterade i en artikel i Moderna Läkare för några år sedan: Inte ens svenska vårdinrättnningar har mediciner för mer än några dagar då dessa förlitar sig på att lastbilar/bilar kommer mer eller mindre dagligen och fyller på lagerhyllorna...

Övrig olja och färdiga bränslen som levereras till Sverige (olje/bensinbolag inom landets gränser) kommer i huvudsak från Norge och Danmark följt av Nigeria och Venezuela som ni ser i nedanstående illustration från vår bok där vi uppdaterat med de senaste siffrona från Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet.  

Datakälla: Svenska Petroleum och Biodrivmedels Institutet, "Råoljeimport historiskt". Illustrerad av Anna Westin för vår bok Olja för blåbär-Energi, Makt och Hållbarhet

Eftersom Norge och Danmark sedan mer än ett årtionde nått ländernas respektive högsta oljeproduktion och sedan dess stadigt minskat sin oljeproduktion kan Sverige inte mer än högst tillfälligt vända sig till dessa länder i händelse av en kris. Det är i sammanhanget därför viktigt att vi inte bara stirrar oss blinda på att nästan all importerad olja från Ryssland i teorin kan priotiteras bort som icke nödvändig för att täcka landets nuvarande behov, då motsvarande mängd går som export i form av förädlade produkter från i huvudsak Preems raffinaderi i Lysekil och Göteborg.

Givetvis ska vi inte låta dessa ryska oljeleveranser felaktigt ge en bild av att Sverige inte kan klara sig utan dessa då det tex kan påverka viktiga säkerhetspolitiska beslut som att skydda tex svenska hamnar med rädsla för hur tillgången till oljan eller affärsförbindelser ska påverkas. Det ger ju i det här fallet Ryssland makt och politiskt inflytande över svensk politik som bygger på felaktig information och är direkt skadlig för landets kris- och försvarsförmåga.  

Det är dock intressant att ryska finansministeriet så sent som 2014 meddelade att man räknade med att landet skulle nå sin oljetopp/Peak oil innan 2016 men att produktionen sedan dess bara ökat något, med cirka 100.000 fat per dag om vi utgår från BP Statistical review 2016 och jämför med preliminär data för 2016. Nu skruvar ryska energiminsteriet upp prognosen kraftigt för 2017 men även med business as usual med fortsatta oljeleveranser från Ryssland, kommer även det landet inom några år nå sin topp och börja minska sin produktion. Vi bör därför minska oljeimporten även från Ryssland vare sig vi betraktar det som ett sätt att gå runt en säkerhetsfråga eller som skatteintäkter för export av färdiga oljeprodukter vi kan vara utan.  

Problemet är inte bara att internationella bensin- och oljebolag i Sverige sannolikt beställer olja från länder med långtidskontrakt och inte helt lätt bara kan byta leverantör. Vid ett skarpt läge uppstår ett större problem. För om svenska staten inte har ett bilateralt avtal med tex Norge (tror vi inte!) som garanterar oljeleveranser vid en bränslekris, där låt oss säga Rysslands oljeleveranser samt Danmarks inte kommer fram, står Sverige precis som övriga Europeiska länder i kö för övriga leveranser som dessutom kostar pengar. Om det är Norge vi vänder oss till i en sådan situation kan vi vänta oss att vår grannar kräver något i utbyte som norrmännen saknar och i det här fallet Sverige kan erbjuda... Eller ska vi bara hoppas på Norges goda vilja och långtida vänskapsband över gränserna?

Vi konstaterar hur som helst att konsekvensen av att i praktiken alla transporter inom landet är helt beroende av löpande leveranser av råolja och färdiga bränslen till landet även avspeglar sig i det faktum att inte ens svenska försvarsmakten, blåljusmyndigheter eller andra samhällsbärande myndigheter har tillgång till en "halvförsäkring" för att hantera ett avbrott på kanske 1 vecka eller två där leveranser av olja och färdiga bränslen når Sverige via fartyg eller lastbilar.

Oavsett varifrån oljan kommer som levereras till Sverige är vi mycket oljeberoende som land och med tanke på att allt fler av världens största oljeproducenter redan passerat eller väntas passera sina respektive oljetoppar (Norge, Danmark och Venezuela har alltså redan nått Peak Oil) de närmaste åren gör Sverige klokt i att minska oljeberoendet snarast möjligt. Detta kan göras genom att till att börja med elektrifiera hela transportsystemet, öka livsmedelsförsörjningen genom småskalig matproduktion i kombination med att se till att större jordbruk kan producera sina egna drivmedel för sina maskiner.

Överlag måste Sverige förstås öka beredskapen för att hantera olika typer av kriser där avbrott eller minskad tillgång till importerade fossila bränslen bara är ett exempel men ett som måste tas på högsta allvar.