En polett som ramlar ner: Nordstream II & Sveriges matförsörjning utan helhetsperspektiv

I dagens många gånger överspecialiserade samhälle angriper vi olika frågor från ett fåtal håll vilket gör av vi går miste om den så viktiga helhetsbilden. Vi talar tex om "miljöpolitik", "energipolitik" och "säkerhetspolitik" som olika skilda områden när de i själva verket är intimt sammanlänkade och tvärtom bör betraktas tillsammans. Åtminstone om vi vill lösa problem på allvar och skapa förutsättningar att hantera nya utmaningar i framtiden . Det borde egentligen vara självklart.

Hur kan annars ett land eller ett samhälle bygga en krisberedskap och anpassningförmåga för att hantera ständigt nya utmaningar? Varför samhället tagit den enkelspåriga och specialiserade vägen är naturligvis till stor del kopplat till en krympande tillgång till lättåtkomliga naturresurser som billig olja samtidigt som befolkningen ökar och vill ha fler och större prylar. Men det handlar minst lika mycket om hur man är skolad att tänka och hur man angriper problem på systemnivå.

På politisk nivå kan en hel del härledas till splittringen av Sovjetunionen som sedan 1990-talet gjort att Sveriges samhällsapparat inte längre behövde vara självbärande vad det gäller industri, matförsörjning och försvarsförmåga för att hantera hotet från en yttre fiende (då primärt Sovjet) eller en oundviklig inblandning i ett världskrig mellan dåvarande supermakterna Förenta staterna och Sovjetunionen.

Sveriges politiker tvingades under kalla kriget (till skillnad mot idag) tänka länge än bara till nästa val. Infrastruktur byggdes för att fungera även i kristider och Försvarsmakten och civilförsvaret skulle ha förmågan att klara systemkriser, inte som idag bara korta, temporära, samhällsstörande händelser. Matförsörjningen inom landet var central och livsmedel skulle likt i Finland än idag säkras för långa perioder för att köpa tid att ställa om till krisekonomi om det behövdes.

Sedan tog förstås globaliseringen riktig fart ungefär under samma period, från 1990-talets mitt och framåt och spikrakt uppåt under början av 00-talet när Internet spred sig som en löpeld och Sverige blev ett riktigt tjänstesamhälle. Produktion och indutri kunde allt mindre konkurera eller få lönsamhet i ett skattemässigt, lönemässigt och fackföreingsmässigt svårnavigerat land. Och hur skulle svenska bönder överleva utan statligt stöd eller med regelverk för djur och miljökrav som inte övriga EU/världen ställdes inför?

Sverige har sannolikt för lite erfarenheter av djupa systemkriser för att planera för något som för de flesta svenskar, inklusive politiker, idag är otänkbart men lilväl i allra högsta grad är möjligt. Systemkriser som hotar tillgången till mat och transporter av varor och vår numera samhällsviktiga kommunkation via Internet.  
          
Det finns en rad exempel på bristande helhetsperspektiv och långsiktig planering för systemkriser på samhällsnivå i Sverige.

För några veckor sedan frågade vi oss i ett inlägg vad det är för fel på gammal hederlig dynamit
med anledning av den debatt som pågått den senaste tiden, huruvida det är lämpligt att tillåta att det ryska, statligt kontrollerade gasboloaget Gazprom ska få tillgång till Slite hamn på Gotland och Karlshamn i Blekinge.

Nordstream II-projektet borde förstås handla om energisäkerhet och säkerhetspolitik och vi ser det som självklart att Karlshamn och Slite hamn nu av respektive kommuner överger möjligheten att låta dessa hamnområden användas som lastplatser för den rysk-kontrollerade gasledningen. Men frågan borde lika mycket handla om miljön och den fossila omställning och landets övergripande krisberedskap som måste till i såväl Sverige som övriga Europa.

I måndags livesändes den presskonferens som föränledde bestlutet om ett nej till nyttjandet av hamnarna där utrikesminister Margot Wallström, försvarsminister Peter Hultqvist och kommunalråden Björn Jansson från Gotland och Per-Ola Mattsson från Karlshamn deltog.

Efter presskonferensen intervjuade Svt Margot Wallström som tyckte det var olyckligt att Nordstream II ledningen byggdes då den inte går ihop med EU:s uppsatta mål om en fossil omställning men att stora länder inom EU vill ha den byggd och att den därför inte kan hindras av varken Sverige eller EU-kommissionen. "Stora länder" är här i huvudsak Tyskland.

Sverige kan inte hindra att Nordstream II dras genom Östersjön men det innebär inte att man kan klargöra för övriga länder hur detta går helt emot EU:s miljömål och givetvis Sveriges nationella miljömål. Ett litet land som Sverige kan bara föregå med gott exempel och påverka andra med inspiration på miljöteknikområdet och genom att föra en konsekvent miljö- och energipolitik sända tydliga signaler om vad som är möjligt och vilken framtidsriktning vi eftersträvar. En del tycker detta är naivt men signalpolitik och inspiration ska inte underskattas.

Sveriges energiystem är likt Norge unikt då det nästan är helt förnyelsebart. I Sveriges fall lutar vi oss på i huvudsak vattenkraft, kärnkraft (ej förnyelsebart) och vindkraft medan Norge i praktiken helt lutar sig på sin vattenkraft för såväl el och uppvärmning. Men Sverige är ett mycket oljeberoende land som måste importera olja och färdiga bränslen för att hålla jordbruk och transportsystemet rullande.

Utan import av olja från främst Ryssland och Norge står Sveriges ekonomi still och med den matförsörjningen. Nyligen uppmärksammade dock bloggrannen Lars Wilderäng/Cornucopia en ny rapport från SLU som visar att det finns goda förutsättningar att göra hela Sverige självförsörjande på mat.

Lokalt kan vi konstatera att det händer mycket postivt i Sverige och att allt fler upptäcker glädjen och möjligheterna med att bli självförsörjande på energi och mat men faktum kvarstår att Sveriges nationella krisberedskap än så länge är under all kritik. Samtidigt får man inte glömma bort att mycket kommunalägd och privatägd åkermark som legat i träda och är mycket näringsrik, blir föremål för bostadsbyggande istället för att säkras som ovärderlig odlingsmark. Här finns utrymme för förändring med lagstiftning likt den som finns i Tyskland där bördig åkermark skyddas.

Mycket av Sveriges konventionella jordbruksmark idag användas för en ytterst begränsad variation av grödor där stora oljeberoende maskiner krävs för att verksamheten ska fungera. Sverige har förvisso inte ett lika monokulturellt jordbruk som i tex USA men dränerar likväl marken på näring och tillför kemikalier för att grödorna ska klara sig på ett sätt som är ohållbart för framtiden. Det är därför osäkert hur stor del av dagens svenska jordbruksmark som är lämplig för att odla de fleråiga grönsaker och växter som bäst klarar årens svängningar utan tillgång till petrokemiska beskämpningmedel och växtnäring som används idag.

Det krävs därför ett nytänkande kring odling som inte kräver tillgång till fossil energi och konstant användning av arbetsintensiva maskiner och dessutom fokuserar på småskalig odling i stor omfattning. Hur dessa lösningar ska se ut beror på lokala förutsättningar och behov. Men mycket av tekniken finns redan och förmågan och viljan hos människor att tänka om likaså. Den största utmaningen ligger i vanan, kanske särskilt i Sverige, att vänta sig att regeringen/staten snabbt ska skapa förutsättningar för en nationell omställning. En omställning som redan är i full gång på många håll i landet men ännu nått ut i de flesta svenskars vardagsrum.

Kunskap och helhetsperspektiv med erfarenheter av kriser saknas helt enkelt samt politiskt manöverutrymme för den förändring som måste ske snabbt men siktar långsiktigt.

Hoppet att nå ända till Stockholm finns dock kvar tex via de politiska kanaler som vaknat lokalt med allt fler kommunalpolitiker som blivit medvetna om möjligheterna och behovet av förändring likt i Solefteå kommun och Eskilstuna kommun. Men låt inte verkstan stå kall tills poletten ramlar ner hos andra!

En polett...

Bildkälla: Wikimedia commons, av användaren Hidro