Suvarna och lastbilarna blir fler men vi kör mer på biodrivmedel

Ett tema vi diskuterar en hel del i vår bok Olja för Blåbär är kopplingen mellan ökad dieselanvändning och svensk ekonomisk tillväxt mätt i BNP. Sverige som sedan 1970-talet slängt ut oljepannorna för uppvärmning av hus och fastigheter (och en hel del växthus) för att etablera kärnkraft och bygga ut vattenkraften.

Men idag kör vi istället fler kilometer per person med större bilar och lastbilar och importerar tex mer än hälften av vår mat med hjälp av främst lastbilar vilket gör att vi bara flyttat oljeberoendet och ökat sårbarheten för kriser som sker inom och utanför våra gränser.

Det blir därför intressant att läsa energimyndighetens nya rapport "Transportsektorns användning 2015" som ger både en positiv och negativ bild av utvecklingen. Trenden 2010-2014 har varit att energianvändingen för inrikes transporter minskat något men vände uppåt igen 2015 . Det förklaras med ökad andel persontrafik och lastbilstrafik som går på diesel. Tittar vi på dieselanvändningen utan låginblandning av biodrivmedel ökade den med 1 % mot 2014.

Det positiva är dock att transportsektorns andel biodrivmedel ökat med lika mycket som energianvändningen inom denna sektor ökat totalt. Fossila drivmedel inom inrikes transporter i Sverige minskade med 2,5 % och är nu nere på "bara" 84,2 %  av drivmedelsanvändningen inom transportsektorn.

Andelen biodrivmedel i vägsektorn nu uppe i 14,6 %

Graf från Energimyndighetens rapport "Transportsektorns Energianvändningen 2015" 

Men samtidigt har Sverige en mycket lång väg att vandra med sitt mer eller mindre totala oljeberoende inom transportsektorn.   

Energianvändningen för inrikes transporter i Sverige, fördelat på trafikslag 

               Graf från Energimyndighetens rapport "Transportsektorns Energianvändningen 2015"

Nedan följer en graf från Svenska Petroleum och Biodrivmedels Institutet som är baserat på 2014 års siffror och visar Sveriges olika förnybara drivmedel inom transportsektorn.

Det som sticker ut är Biodisel hydrerade vegetabiliska oljor (HVO) -rosa, biogas -ljusblått och låginblandad Etanol orange-gult ovan.

Här blir det intressant att diskutera utsläpp eftersom Sverige 2013 tillverkade 19 % av denna HVO från importerad palmolja. Man kommer heller inte ifrån att vid förbränning av diesel bildas likväl koldioxid oavsett vilken råvara dieseln framställs av. Det finns alltså en risk att det snart bli brist på avfallsrester från mat- och skogsavfall och pappersmassa för framtställning av HVO. Något som sannolikt medföljer att andelen importerad palmolja ökar.

Ur ett energiförsörjnings- och krisberedskapsperspektiv är det dock positivt att den inhemska biodrivmedelsproduktionen ökar med tex både ökad produktion av biogas och biodiesel. Men än så länge körs inga maskiner helt på förnyelsebara råvaror utan HVO och annat utgör några procent i en övrigt fossilt dominerad dieselblandning. Även om det finns traktorer som kan köras på 100  % RME, rapsmetylester är vad vi vet det än så länge på experimentstadiet.

Att vi inte behöver drabbas av krig eller istormar för att drabbas av en kris och om det blir brist på diesel- och bensin-tillgången i Sverige, vittnar om inte annat bloggrannen Flute som rapporterat om bränsle och transportkrisen i Frankrike. Frankrike som för övrigt ändå är bättre rustat för åtminstone persontrafiken med beslut om att varje stad på 100.000 eller fler ska ha spårvagnstrafik...

HVO och andra biodrivmedelsingredienser kommer säkert öka. Detta är ett steg i rätt riktning men viktigare är att transportsektorn samtidigt inte fortsätter att växa med fler persontransporter och lastbilar för godstransporter.

Vad som saknas är planering för långsiktigt hållbara alternativ som Podcars/spårbilar. Detta är transporter som fungerar såväl inom som mellan städer och kan börja byggas med befintlig teknik till relativt låga kostnader. Just nu lägger Sverige istället fokus på planering av en höghastighetsbana Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Detta till kostnader som skulle kunna finansiera transportsystem i 20-talet städer/samhällen runt om i landet och komma många fler till del och stärka den lokala, regionala och nationella ekonomin långsiktigt. Vi behöver minska oljeberoendet, inte öka eller flytta det.

Recension: "The Oracle of Oil"- Vetenskapsmannen bakom Peak Oil

Nedan gör vi ett undantag på bloggen och publicerar en ovanligt lång recension av Johan som läst The Oracle of Oil -den första biografin om Marion King Hubbert, skriven av den prisbelönta amerikanska journalisten Mason Inman.

År 2011 åkte jag till Washington DC för att för andra året i rad delta i en konferens med huvudtemat Peak Oil eller ”oljetoppen”. Konferensen hade runt 300 deltagare däribland energianalytiker, geologer, forskare, författare, investerare, lärare, tidigare personal inom amerikanska underrättelsetjänsten och skulle det visa sig, journalisten Mason Inman. Själv träffade jag aldrig Mason under konferensen men fick veta att han varit där i efterhand. Precis som jag var Mason där för att göra research för en bok på temat Peak Oil.

I mitt fall det som skulle bli Olja för Blåbär-ENERGI, MAKT och HÅLLBARHET. En bok där jag och Roberth ger ett helhetsperspektiv på hur energi, ekonomi och hållbarhet hänger ihop med huvudfokus på en vår tids största samhällsutmaningar -hur vi i Sverige och globalt ställer om till ett samhälle som inte är beroende av billig olja.

Trots att det skrivits om Peak Oil ur en rad olika perspektiv, framförallt internationellt, har ingen bok tidigare skrivits ingående om personen som faktiskt upptäckte detta fenomen som vi snart ska komma till. Efter att ha läst biografin om M. King Hubberts fascinerande liv framstår detta som minst sagt märkligt. Hubberts liv och karaktär är nämligen på många sätt minst lika häpnadsväckande som Steve Jobs och som det ska visa sig, bär på lärdomar och idéer som kanske först nu kan förstås.

Innan några detaljer ur biografin avslöjas varnas här för spoilers men med tanke på hur mycket som finns att lära i denna bok vågar jag lova att det inte lära förstöra läsupplevelsen.

Jag vill även från start klargöra för de som undrar om det här är ännu en bok om olja för oljeintresserade nördar, bara något för samtalsrummen på olje- och gasbolag eller en nostalgitripp för energianalytiker och historiker. Svaret är att det är en härligt skriven bok som bör passa de flesta men kanske särskilt de som vill förstå anledningen till varför M. King Hubbert var en av de stora inspirationskällorna till den numera världskända rapporten "limits to growth" som kom ut 1972.

Mason inleder biografin med tidpunkten för dagen då Hubbert skulle presentera sin klassiska rapport från 1956 ”Nuclear Energy and the Fossil Fuels”.

Den 8:e mars 1956 skulle Hubbert hålla ännu en av sina efterfrågade föreläsningar om olje- och gasutvinning. Men denna gång inför American Petroleum Institute och runt 500 av landets kanske mest inflytelserika personer inom den amerikanska oljeindustrin. Hubbert var van att säga som det är och redovisa resultaten av noga granskade vetenskapliga obersvationer, matematiska modeller och geologiska undersökningar. Denna dag skulle han även ge en framtidsprognos för USA och världens oljeproduktion som inte var vad de flesta i publiken ville höra eller kunde föreställa sig.

Hubberts beräkningar som baserades på granskningen av upptäcktstakten av nya oljefynd, produktion ur befintliga fält i USA och det faktum att oljebolagen satsade på de största och mest lättåtkomliga källorna först- gav ett tydligt resultat:  

Enligt Hubberts beräkningar skulle USA:s oljeproduktion inom loppet av 15 år nå sin högsta nivå runt 1970. För världen som helhet skulle denna topp eller peak nås runt millennieskiftet. Ett par olika scenerier gav lite olika tidsförlopp men gemensamt för Hubberts prognoser var att när oljetoppen för USA och världen nåddes, skulle produktion antingen först plana ut några år eller börja minska direkt för att sedan fortsätta nedåt år för år. Oljan skulle inte bara försvinna men likväl innebära början på slutet av överflödets tid med billig olja för att förbytas till en tid av brist eller krympande tillgång på olja.

Innan Hubbert skulle kliva upp på podiet och hålla sitt tal ombads han lämna rummet för att ta emot ett samtal från Shells högkvarter. Hubbert som då var anställd på Shell som en av dess främsta geologer, hade ett budskap som företaget ville tona ner.

”Kan du inte tona ner det lite och ta bort de sensationella delarna?”. Hubbert ska ha då svarat ”det rör sig inte om något sensationellt utan är en helt vanlig analys”. PR-assistenen för Shell som var kvar i luren, ska ha svarat ”den där delen om en oljeproduktionstopp inom tio till femton är rent löjligt”.

Så här inleder Mason sin biografi om ”oljeoraklet,” så som som flera tidningar och vetenskapliga tidskrifter under 1970-talet kom att beskriva M. King Hubbert på grund av sin träffsäkra prognos.

Idag är Hubbert av de flesta bortglömd trots att han under början av 1970-talet hade status som en riktig superstjärna och än idag har stor betydelse för den teknik som används för utvining av olja och gas i världen och varit en inspirationskälla för många geologer och ledande gestalter inom miljörörelsen.

Detta är synd då Hubberts idéer och hopp om människans framtid inte var så dystopisk som många fått det att framstå. Framförallt blir det högst uppenbart i denna biografi att Hubbert förtjänar mycket mer respekt för sitt vetenskapliga arbete inom såväl olje- och gasindustrin samt när gäller förståelsen av kärnkraftens risker och möjligheter.

Hubberts levnadsteckning ger en bild över ett i energifrågan djupt splittrat USA. En bild som lever kvar än idag men som även ger hopp med exempel på positiva och starka krafter som redan på 1950-talet insåg det ohållbara med en ökad konsumtion av ändliga resurser.      

Marion King Hubbert växte upp i Texas men sökte sig tidigt till Chicago där han fick utlopp för sin kunskapstörst vid Chicago Universitet. Egentligen var han intresserad av att läsa alla möjliga ämnen samtidigt men brist på tid och pengar med parallella studier och olika lågt betalda arbeten under sina studier tvingade honom att begränsa sig till geologi, matematik och fysik. Redan 1926, under ett par kurser i ekonomisk geologi, väcktes Hubberts intresse för sambandet mellan resursuttömning och fysiska gränser för tillväxt.

Hubbert insåg på ett tidigt stadie att människan var på väg att bygga ett samhälle som helt vilade på en ökad förbrukning av ändliga resurser. Befolkningstillväxten och resursuttömningen var viktiga delar av en ohållbar ekvation som få tycktes studera närmare, ville erkänna eller förstod vidden av.

Ett par år senare, 1928 hade Hubbert fått inte mindre än två vetenskapliga artiklar publicerade i bland andra välrenomerade Journal of Geology trots att han ännu inte tagit sin masterexamen. Något som var mycket ovanligt då detta normalt gjordes av erfarna forskare som doktorerat.

Strax efter börskraschen 1929 erbjöds Hubbert att leda en ny avdelning på Columbia Universitetes geologifakultet- det ledande i landet.

I kölvattnet av 1930-talets depression växte en stark rörelse fram i USA som drogs igång vid Columbia Universitet, "Technocracy". En grupp av främst ingenjörer och naturvetare som såg politiker och ekonomers okunskap om vetenskap och teknik som grunden för samhällets väg mot fördärv. Hubbert blev en av dess ledande figurer och skrev i praktiken själv gruppens handledningsbok "Technocracy Study Course" som bland annat gick igenom termodynamikens lagar.

Gruppen leddes av intelektuella men växte sig snart till ett stort organiserat nätverk i USA och citerades av många stora tidningar och satte myror i huvudet på ledningen av tex General Motors och General Electric. General Motors var uttryckligen tex emot att tillverka bilar som höll i 50 år då man menade att människors önskemål och vanor förändrades med tiden...

Technocracy ville nämligen skapa en typ av planekonomi där staten ägde landets viktigaste industrier, en jättemaskin i ordets fulla bemärkelse som omfattade inte bara USA utan även Kanada och Mexiko. Denna skulle ledas av vetenskapsmän, ingenjörer och tekniker. Penningsystemet skulle överges för att det inte ansågs som ett fungerande sätt att mäta tjänster och varors  rättmätiga energivärde. Istället skulle energicertfikat införas där allt från hamburgare och byxor skulle betalas för med den mängd energi som krävdes för att tillverka dem.

Betalningen skulle ske med hjälp fossil energi och el från vattenkraft. Alla medborgare skulle tilldelas lika många energicertifikat så länge de bidrog med 16 timmars arbete varje vecka. Certifikaten skulle inte kunna handlas med. Den teknologiska utvecklingen eller "maskinen" skulle utradera slöseri som fördelade resurser ojämnt eller används på ett ineffektivt sätt.

Det hela kan låta som en utopi och minst sagt radikalt men många intelektuella, i synnerhet naturvetare och säkerligen många av de 11 miljoner eller cirka 20 % av amerikanerna som stod utan arbete 1932, blev intresserade av rörelsen även om långt ifrån alla förstod den helt.

Trots sin delaktighet i den minst sagt speciella Technocracy-rörelsen som under kriget misstänkliggjordes som ett möjligt hot mot amerikanska staten, fick Hubbert en nyckelposition på The Board of Economic Warfare (BEW).  Denna nystartade myndighet skulle syssla med planering av embargos mot fiender likt det som riktades mot Japan innan Pearl Harbour och söka viktiga naturresurser globalt. Att Hubbert fick i uppdrag att sätta samman en grupp som skulle söka information om naturresurser inom det brittiska imperiet vittnar om att hans unika kompetens som geolog i USA sattes framför delaktigheten i Technocracy.

Ett år senare fick Hubbert arbete vid Royal Dutch Shell, ett arbete han skulle behålla nästan hela sitt yrkesliv. Här fick han fria tyglar att studera och utveckla olika geologiska tekniker till en helhet och utvecklade bland annat revolutionerande skalenliga modeller som kunde visa berggrundens rörelser vilket möjliggjorde nya borrtekniker för ökad utvininng av olja och gas.

Hubbert var även en av de första geologerna (om inte den första) att redan i början av 1950-talet se möjligheten med fracking eller spräckning  i skifferformationer för att få fram olja och gas. Något som många framställt som en teknikrevolution de senaste åren på grund av skifferboomen i USA.
 
Det finns mycket att skriva om Hubbert under sina år vid Shell som under 1950-60-talet skapade modeller och matematiska beräkningsmetoder för utvinning av olja och gas som än idag används inom oljeindustrin. Men vad få känner till är att Hubbert även var djupt involverad i utvecklingen av regelverket för omhändtagande av radioaktivt avfall från kärnkraftsindustrin.

Under slutet av 1960-talet och fram till sin pension 1976 arbetade Hubbert för USA:s statliga myndighet US Geological Survey (motsvarigheten till Sveriges geologiska undersökning) och föreläste även på en rad universitet och för oljeindustrin samt hjälpte till att utbilda nya geologer.

Men kanske störst betydelse har Hubbert fått som den vetenskapsman som trots en storm av kritiker och smutskastare emot sig vågade peka på problemet att vetenskapen skiljs av en avgrund med den ekonomiska tillväxtkulturen på andra sidan där allt mäts i pengar och framställs som utbytbart. Detta menade Hubbert ignorerar den fysiska verkligheten som sätter gränser för tillväxten som inte kan lösas med pengar.

Ett citat från boken som beskriver detta väl är exemplet Jesse Jones som var ansvarig för att lagra gummi under andra världskriget:

"Japan hade skurit av USA:s tillgång till huvudtillgångarna av gummi från Sydostasien vilket gjorde USA:s begränsade lager i praktiken ovärderliga eftersom ingen mängd pengar i världen kunde få fram mer gummi. Men Jones tycktes inte förstå detta. Hubbert berättade historien och sa att när en lagerbyggnad full av gummi brann upp sa Jones -Men den var väl försäkrad eller hur?"  

Åter till första talet Hubbert höll om oljetoppen 1956. Oljetoppen eller Peak Oil som det kallas idag, först i USA och sedan i världen kunde enligt Hubbert bara leda till en sak, energibrist om kärnkraften inte byggdes ut i enorm omfattning och frågan om kärnavfallet kunde lösas. Långsiktigt såg Hubbert kärnkraften som en dörröppnare till århundranden med billig energi med reaktorer som inte lämnade ifrån sig något radioaktivt avfall alls.

Det var enligt Hubbert bråttom för USA och världen att förbereda för en minskad tillgång till världens viktigaste energikälla för att det skulle ta många årtionden innan energi framställd med hjälp av el från kärnkraften skulle kunna ersätta oljans roll i samhället.

Budskapet togs emot av de flesta inom oljeindustrin och forskarvärlden som rent löjligt, istället talades det om århundranden med mer olja och att tillgångarna bara skulle växa sig större varje år i takt med att ny teknik utvecklades och nya upptäkter gjordes.

Senare i livet, under 1980-talet ansåg Hubbert att utvecklingen av kärnkraften gick för långsamt och medförde för stora risker med spridning av bränsle till nya atombomber och utan någon hållbar lösning för kärnavfallet inom räckhåll började Hubbert därför tala om tillvaratagandet av solenergi som nyckeln till människans energiebehov.    

Men i början av 1970-talet svängde opinionen. 1970 nådde USA sin högsta oljeproduktion av konventionell olja och bara två år senare hade produktionen fallit så mycket att en tredjedel av landets olja importerades. Efter oljekrisen 1973-74 som ni kan läsa om i tex min masteruppsats framstod USA:s dröm om energioberoende och oändliga mängder med olja som långt borta. Hubbert fick äntligen ett erkännande.   

När president Jimmy Carters kända tal till nationen om en förestående energikris tal förbereddes 1977 sökte personal Hubberts tillåtelse för att citera delar av hans arbete i talet. Men Hubbert kunde inte nås då han var på föredragstour i Europa på uppdrag av den nyligen övertagna Ford-administrationen. Hubbert föreläste vid många av Europas ambassader bland annat om sin prognos för världens oljetopp och behovet av en snabb omställning till något hållbart.      

När Hubbert dagen efter Jimmy Carters tal som påminde mycket om budskapet Hubbert försökt sprida i över 20 år, skrev en reporter som rapporterade från ett föredrag Hubbert höll vid Stockholms ambassad:

"Spännande, bländande sammanfattning...Deltagandet vid seminariet var överfullt med en publik om 90 experter med listor på vem som är vem i det svenska energilägret. Publiken var fascinerad och imponerad av Hubberts kunskap och förmåga att se på energi med ett brett perspektiv".  

Biografin om Hubbert är inte bara ett värdigt erkännande för en hårt arbetande vetenskapsman utan även en lärorik läsning om hur fakta och visselblåsare kan sorteras bort från offentligheten tills tiden är mogen och verkligheten hunnit ikapp.

Oracle of Oil av Mason Inman kan beställas på tex bokus och adlibris och kan ses som en tidig julklapp eller födelsedagspresent. Förhoppningsvis kommer en svensk översättning inom kort.

"Den stora kondensatbluffen"-Världens konventionella oljeproduktion inte ökat sedan 2005

För ett par veckor sedan skrev vi om en vetenskaplig studie som visat att hälften av världens låttåtkomliga oljereserver sannolikt inte finns eller aldrig kommer kunna utvinnas av ekonomiska och tekniska skäl.

Johan fick idag ett nyhetsbrev via mail från Charlie Hall, författaren och forskaren bakom energibibeln Energy and the Wealth of Nations: Understanding the Biophysical Economy och personen bakom forskningen kring EROI (Energy Return on Energy Invested) eller nettoenergin för framtagningen av olika energikällor.

En nyhet som vi verkligen hajade till över var en analys av geologen och matematikern Jeffrey Brown. Jeffrey Brown som vi skrivit om flera gånger tidigare, är huvudpersonen bakom den så kallade exportlandmodellen som visar hur världens tillgängliga oljeexport krymper varje år. Detta till följd av att främst Kina och Indien lägger beslag på en allt större del av den oljeexport som minskar i volym varje år.

Oljexporterande länder som Saudiarabien och andra länder konsumerar allt mer av sin egen produktion vilket innebär mindre över till export. Parallellt minskar som bekant oljeproduktionen i en majoritet av världens oljefält.

Nu har Brown återigen tittat närmare på vad han kallar "Kondensatbluffen-handlar oljeöverskottet bara om olja?". Brown belyser ett problem som vi skrivit om flera gånger tidigare, att bland annat två av världens idag ledande statistikdatabaser, amerikanska energimyndigheten EIA och BP Statisicial Review of World Energy, definierar olja som en sammanslagning av allt möjligt som egentligen inte är råolja och tidigare inte räknades med.

Tex så räknar BP i statistik med vätskor från naturgas, okonventionell skifferolja och kanadensisk oljesand i den totala mängd olja som produceras i världen.  Amerikanska EIA har förvisso separat statistik för "råolja plus kondensat" vilket ligger närmast verkligheten för "råolja" men i den data som vanligen citeras är det total oljeproduktion som gäller och då ingår förutom BP:s statistik även flytande bränsle från kol och biobränsle.  

Men Brown menar att den statistik som kommer närmast verkligheten för världens konventionella oljeproduktion, EIA:s "råolja plus kondensat" är en bluff eller snarare mycket vilsledande.

Om Brown har rätt är det som amerikanska energimyndigheten EIA redovisar som en ökning med drygt 4 miljoner fat konventionell råolja sedan 2005, i själva verket bara kondensat. 

Kondensat, förklarar Brown, är lätta kolväten som kondenserar från gasform till flytande form när de lämnar oljresvoarer där det råder högt tryck och sedan kommer upp och ut ur oljebrunnen. Men kondensat från råolja är per definition inte råolja och de bör därför inte klumpas ihop.

Världens konventionella oljeproduktion har planat ut

Något som tyder på att Brown har rätt är att nettoimporten av råolja i USA ökade under december 2015 mot föregående år och Brown menar att den olja USA importerar troligen är ren råolja för att täcka upp för den stora mängd kondensat som landet numera tvingas producera från skifferoljan.

Brown frågar sig:

"Varför skulle raffinaderier fortsätta att importera stora, växande mängder av riktig råolja, om de inte var tvingade, när vi sett enorma lageruppbyggnader av amerikansk råolja plus kondensat?" 

Sannolikt, menar Brown, har amerikanska raffinaderier insett att de inte kan omvandla en blandning av råolja och kondensat på samma enkla och billiga sätt som ren råolja. Kondensatmängden har alltså vuxit i andel men råoljeproduktionen legat kvar på samma nivå.

Oljeindustrin definierar kolväten efter dess energitäthet i så kallad API -vikt. Kolväten under en API på 45 definieras som olja medan API på mellan 45 och 75 definieras som kondensat.

Att det inte råder något tvivel om skillnaden mellan råolja och kondensat kan vi även se på prissättningen av olja. Den olja som prissätts på världsmarknaden sätter ett värde på råoljan för sig och där ingår varken kondensat, vätskor från naturgas, biobränslen eller något annat.

Brown menar att de kraftigt stigande oljepriset fram till 2014 till stor kan förklaras med en stagnerande konventionell oljeproduktion parallellt med en stigande efterfrågan. Efter 2014 då? Ja, det kan ni läsa om i föregående inlägg.

Har Brown rätt att cirka 4 miljoner fat olja per dag ska dras bort från världens konventionella oljeproduktion och från den statistik som redovisar alla möjliga vätskor som inte är råolja, innebär det inte bara att världens konventionella oljetopp sannolikt redan är nådd. Det innebär också att världens totala oljeproduktion, med den mest raffinerade statistiksammanställning av EIA (avsiktlig formulering) ska minskas med lika mycket och därför hamnar på 89 miljoner fat per dag istället för 93.

Räknar vi på BP:s statistik hamnar den på 84,6  miljoner fat per dag istället för 88,6. Framförallt framstår ökningen enligt BP inte så stor längre, från 82 miljoner fat per dag år 2005. På samma sätt kommer EIA:s ökning från samma år i ett nytt ljus och har då bara ökat från 84,5 till 89.

Hur man än räknar på oljeproduktionen ska vi inte vänta oss någon ökning av konventionell billig olja framöver, snarare tvärtom. Tidskriften Oil and Gas Journal skrev igår:

"Mängden nya upptäckter av konventionell olja 2015 hamnade på bara 2,8 miljarder fat olja, vilket är en rekordlåg nivå sedan upptäckningstakten av olja och gas drog igång efter andra världskriget".

Senaste statistiken (från BP Statistical review of World Energy 2015 och EIA) ger då att eftersom världen konsumerar cirka 78 miljoner fat konventionell olja per dag innebär det att världen upptäckte knappt 36 dagars konsumtion av konventionell olja år 2015!

Gapet mellan konsumtionen och upptäckten av den billiga konventionella oljan växer med andra ord, vilket tvingar oljebolagen att ge sig efter de högt hängt frukterna som den amerikanska skifferoljan och den kanadensiska oljesanden. Att ersätta billig energi med dyr energi är inte ett recept för ekonomisk tillväxt utan ett drivande incitament för att ställa om vårt fossila energiberoende medan vi ännu har energi och tid. Kretsloppsbygge framför tillväxt, med icke ändliga resurser istället för ändliga, blir då en nödvändighet inte en valmöjlighet.

Att världens viktigaste oljeproduktion, den konventionella nått en platå och sannolikt kommer börja minska inom några år tyder allt på nu. Fenomenet Peak Oil eller oljetoppen som Marion King Hubberts varnade för i sina geologiska och matematiska beräkningar redan 1946 får vi anledning att återkomma till senare i veckan när Johan recenserar "The Oracle of Oil", en nysläppt biografi av journalisten Mason Inman.

En historia med många lärdomar och avslöjanden som lär intressera många långt utanför oljeindustrin.

En kanadensisk svart svan och andra dolda svanar rör om i oljedammen

För knappt en månad sedan skrev vi att vi väntade ett lägre oljepris och kanske en lagrings- och raffinaderikris i USA kopplad till landets oljeutvinning. Detta får vi nu anledning att revidera. Mycket har hänt sedan dess och kanske av störst betydelse är att en kanadensisk svart svan seglat fram i oljedammen.

Oljemarknaden är precis som världsekonomin mycket känslig just nu och vindarna vänder fort samtidigt som nya mörka moln tornar upp som inte fanns i sikte innan. Det är därför svårt att säga något säkert om tex oljeprisets kortsiktiga utveckling. För en månad sedan tydde dock överfulla lager, Irans ökade oljeproduktion/export och otaliga oljetankers som väntade på att komma till hamnar för att pumpa över det svarta guldet, på att priset snarast skulle ner.

Nu är det mer osäkert men flera tunga indikatorer tyder på att priset ska fortsätta uppåt de närmaste sommar-månaderna. De tre främsta stavas Kanada, Nigeria och Venezuela.  

Det råder delade meningar om hur exakt hur stort överskottsproduktionen av råolja är på världsmarknaden just nu men den ligger sannolikt på runt 1,5 miljoner fat per dag. I tidigare inlägget skrev vi att Internationella energiorganet IEA i sin senaste prognos reviderat ner överutbudet för andra halvan av detta år till 200 000 fat per dag de två sista kvartalen och pekade då främst på amerikanska skifferproduktionen.

Inte så konstigt, bara 2015 blev 48 amerikanska olje- och gasbolag bankrutt som en följd av för höga utvinningskostnader relativt ett lågt oljepris och många fler väntas i år. Investerare med skräpobligationer i dessa bolag sitter än så länge till synes kvar men produktionen väntas alltså av IEA att döma stängas ner på många håll i USA under andra halvan av detta år.     

Kanadas oljesand hotas av en brand- förlorar 484 miljoner kr varje dag

Men bortsett från en väntad minskad produktion från USA har grannen i norr dykt upp som en oväntad faktor. De gigantiska bränderna som ännu drabbar den kanadensiska delstaten har tvingat en rad oljeproducenter att stänga ner sin verksamhet med följden att landet de senaste veckorna gått miste om cirka 1,2 miljoner fat mer dag. Detta innebär att den Kanadensiska oljeekonomin går miste om runt 484 miljoner kronor varje dag räknat på ett oljepris på 48,4 dollar per fat, mätt i nordamerikaska prissätningen WTI. 

Kanada som till skillnad mot USA, producerar tillräckligt med olja för sitt eget behov och är nettoexportör av olja med en export på cirka 3 miljoner fat olja per dag, varav 2/3 är nettoexport. Exportbortfallet på grund av branden, innebär därför att 60 % av landets viktigaste intäktskälla nu för tillfället är stoppat. 

Detta innebär i sin tur att nästan hela det beräknade överskottet på världsmarknaden räknat i produktion per dag är utraderat, åtminstone tillfälligt på grund av branden i Kanada. Något som inte minst drabbar USA dit i praktiken all kanadensiska oljeexport går. USA har dessutom fler och större raffinaderier som kan ta hand om den mycket tunga olja som utvinns ur den kanadensiska oljesanden. Vilket gör att Kanada måste importera färdiga oljeprodukter som bensin och diesel från USA trots att man utvunnit oljan själva (förklarar varför Kanada exporterar mer olja än landet behöver för eget behov).  

Illustrationen ovan är skapad tillsammans med illustratören Anna Westin för vår bok Olja för Blåbär -ENERGI, MAKT & HÅLLBARHET

Venezuela och Nigeria kan få plus att gå till minus på oljemarknaden  

Det är värt att påminna sig om, igen och igen att trots oljeprisraset sedan 2014 och en oljeindustri i kris samtidigt som det råder ett överskott av olja på marknaden just nu, är överskottet väldigt skört och litet. Viktigast av allt: Världen har aldrig efterfrågat mer olja än nu och förutom Kanada och USA har det dykt upp två andra producenter som kan bidra till att överskottet snart blir ett underskott.

Så sent som den 16:e maj hade Nigerias oljeproduktion fallit med 800.000 fat per dag som en följd av attacker mot landets viktiga oljefält i södra delen av landet. Parallellt håller utvecklingen i Venezuela på att urarta fullständigt något som bloggrannen Flute rapporterat flitigt om. Tappar Venezuelas president Nicolas Maduro och landets försvarsmakt kontrollen över oljeproduktionen och/eller transporten av oljan från landet skulle det spä en möjlig bristsituation ytterligare.

Energianalytikern, investeraren och hedgfundmanagern Erik Townsend menar i sin senaste podcast MacroVoices att slår vi samman den minskade produktionen i Kanada med Nigeria och Venezuela är det fullt möjligt att produktionen i dessa länder bidrar till ett produktionsbortfall på cirka 3,5 miljoner fat per dag. Drar vi bort tidigare nämnda överskottet på 1,5 miljoner per dag i världen har vi plötsligt istället ett underskott på 2 miljoner fat. 

Samtidigt konstaterar Townsend att oljelagren i USA:s viktigaste oljelager i Cushing, Oklahoma nu är uppe i 96,5 % och inte kan fyllas på mycket mer. Kommer denna olja kunna släppas ut på marknaden tillräckligt snabbt om brist uppstår och kan den raffinadereras? Eller kommer lagren fortsätta att fyllas på till bristningsgränsen?      

Jokern blir därför hur Saudiarabien och OPEC ska reagera på ett eventuellt underskott på runt 2 miljoner fat per dag. Hur mycket produktionskapacitet finns kvar och innebär möjligen det faktum att Saudiarabien nyligen bytte ut sin oljeminister att landet planerar en annan linje? Dvs har man tvingats överge strategin som förts sedan mitten av 2014 att överproducera olja för att tvinga ner priset och konkurrera ut främst amerikanska oljeproducenter som kräver ett oljepris på runt 60-70 bara för att täcka sina kostnader. 

De närmaste veckorna och månaderna blir verkligen spännande att följa.

Sveriges krisberedskap och sårbarhet prövas- dags att vakna!

Idag påminns vi återigen om Sveriges stora sårbarhet för IT-attacker och sabotage mot samhällsbärande infrastruktur, ja eller helt enkelt beroendet av centraliserade system utan lokal backup och krisberedskap.

I början av 2015 släcktes i stort sett hela Gotland ner i nästan två timmar. Åtminstone i Visby-området gick det heller inte att tala i mobiltelefon. Batteriback-up...näpp icke fungerande.

Idag och de senaste dagarna har Sverige utsatts för en koordinerad attack mot centrala IT-system och samhällsbärande funktioner. Att det är en riktad attack råder det inget tvivel om, det är helt enkelt för många sammanträffande på en gång. Bloggrannen Cornucopia?/Lars Wilderäng sammanfattar det hela väl:

• Radio- och TV-stromasten i Hägarlerd har rasat
• Rakeltjänst för blåljusmyndigheterna saboterad i Tranemo
• SR och SVT i Göteborg har stora problem
• Luftrummet stängt i Mälardalen och norrut pga "kommunikationsproblem" och "problem med radar", även Landvetter har stängt ner. Plan får dock landa. Wilderäng/Cornucopia? har sökt Luftfartsverkets presstjänst för att be dem specificera "radar" och sådant som de inte använder nuförtiden. De svarar dock inte i telefon. Bäst så, kanske?
• SJ:s bokningssystem är nere
• G4S larmcentral i Stockholm ska enligt uppgift ha problem
• SOS Alarm 112 hade problem i hela landet och gick inte att nå

Enligt Swedavia ska felet i flygtrafiken ha berott på ett tekniskt fel i datakommunikationen som nu är löst och trafiken ska komma igång nu under eftermiddagen och kvällen. Oavsett, bör detta få svenska myndigheter att fundera ett par gånger till innan man låter SAAB fjärrstyra Sveriges flygledartorn från ett eller par ställen. En riktad attack och all trafik drabbas... 

Det hela påminner oss om hur sårbara centrala system kan slås ut och få löjligt stora konsekvenser. När effektivitet och kostnadsbesparingar får härja fritt utan något helhetsperspektiv med långiktighet och krisberedskap med i kalkylen, byggs sårbarheter in i systemet som inte kan hanteras när de "testas" avsiktligt eller oavsiktligt på grund av en storm eller liknande.

Utan att spekulera i vem eller vilka som ligger bakom attacken, bör attacken ses som ännu en väckarklocka för svenska myndigheter såväl som svenska medborgare om att se om sin krisberedskap.

För mer om krisberedskap se gärna vår debattartikel i Dagens Samhälle från i somras eller läs något av tidigare inlägg om möjligheten att öka livsmedels- och energiförsörjningen lokalt.      

Sveriges krisberedskap under all kritik, dags att vakna!

Vår debattartikel i Dagens Samhälle i somras

Världens första storstadsbana för Podcars i Nigeria 2020?

I början av året skrev vi om Nasa-knutna företaget SkyTran som utvecklat ett podcar/spårbils-system som bygger på Maglev-teknik.

Bakom tekniken ligger uppfinnaren och ingenjören Douglas Malewicki som vi skrivit om tidigare och som Johan träffade under Podcar City 9-konferensen i Silcon Valley i november.

Business Insider rapporterade nyligen i en mycket läsvärd artikel att SkyTran fått i uppdrag av Världsbanken via Sytra, ett globalt transportkonsultföretag, att bygga en 40 km lång podcar-bana i Lagos, Nigerias folkrikaste stad. Bygget ska stå klart redan 2020 och om allt går enligt plan börjar det byggas redan i slutet av detta år.

Bildrättigheter: www.skytran.com

Detta är inte bara en stor framgång för SkyTran utan för alla företag och intresserade av podcars då det blir en testkörning i verkligheten i tuffaste möjliga trafikmiljö. Lagos ligger omfattar nämligen endast en yta motsvarande New York City men har dubbelt så stor befolkning och trafikbelastningen är enorm.

Enligt SkyTrans vd, Jerry Sanders kommer podarna färdas cirka 70-100 km/h och företaget beräknar att kostnaden hamnar på 13 miljoner dollar per km (cirka 107 miljoner SEK) vilket kan jämföras med en kostnad på runt 160 miljoner dollar (1.32 miljarder SEK) per km för en tunnelbana.

SkyTran har redan byggt en framgångsrik testbana i Tel Aviv i Israel och intresse för podcar-tekniken finns bland annat även i Indien.

För drygt en vecka sedan skrev vi om Greenville-Spartanburg International Airport i South Carolina, USA där man nu diskuterar möjligheten att sammanbinda parkeringen med terminalen i likhet med podcarsystmet som redan finns på Heathrows flygplats utanför London. Kanske får vi även se en podcar-bana med liknande teknik i Austin, Texas där en grupp entreprenörer vill bygga ett podcarsystem mitt i staden. 

Trots att vi glädjs åt intresset i Nigeria är det samtidigt anmärkningsvärt att det är utvecklingsländer som verkar mest intresserade av detta hållbara transportmedel även om möjligheterna och fördelarna med podcars jämfört med andra transportmedel kan vara lika stora i tex Europa och USA. Men med de enorma trafik- och föroreningar samt hälso/miljöproblem som redan finns i tex Indien, Kina och många afrikanska storstäder, är incitamenten snarare påtvingande och myndigheter kan helt inte vänta längre. Rådande transportsystem som i de flesta fall bara innebär fler bilar på vägarna och ett ökat behov av fossila bränslen löser varken kollektivtrafiken eller hälsoproblemen.

Ska bli spännande att följa SkyTran och andra podcar-system de närmaste åren. Kanske blir Nigeria det första storskaliga systemet i storstadsmiljö. Kan det fungera i storstaden kan det givetvis fungera i och mellan mindre städer och orter. Att tekniken är driftsäker, säker och praktisk visar om inte Morgantown i West Virginia, USA där podcars sedan början av 1970-talet tagit studenter och många av stadens invånare runt i ett bergsområde med ungefär samma klimat som i Sverige.

SkyTrans strömlinjeformade pod

       Bildrättigheter: www.skytran.com

Ett cafébesök fram och tillbaka i tiden

Idag gjorde Johan en söndagsutflykt till Tidstrandsfabriken i Sågmyra eller närmare bestämt tog en fika vid det nyöppnade caféet vi snart ska komma till.

Sågmyra är den lilla orten som i början av 1900-talet byggdes upp kring det som på 1940-talet skulle bli Sveriges och en av Nordens största yllefabriker. Fabriken med ägaren och grundaren Axel Ludvig Tidstrand hade nära 1000 anställda på 40-talet och befolkningen var långt över den dubbla mot dagens cirka 500 invånare. Här tillverkades allt från yllefiltar och kostym/dräkt-tyger av högsta kvalitet, ylletyger för uniformer till svenska försvarsmakten till bilklädsel för Volvo-personvagnar.  

Tidestrandsfabriken i Sågmyra

Foto wikimedia commons av  Calle Eklund/V-wolf

Precis som varvsindustrin och i princip all annan svensk industri på 1970-talet utsattes för hård konkurrens från producenter i Europa och övriga världen, lades verksamheten ner trots hög kvalitet och hängivna arbetare. År 1976 stängdes så fabriken och sedan dess har framförallt ett antal klädbutiker och klädkedjor härbärgerat i de stora lokalerna.    

Idag finns ännu Sågmyra Hembygdsmusem kvar som drivs helt idéelt och verkligen rekommenderas för att lära sig om Tidenstrandsfabriken och orten som tidigare bland annat även hade ett sågverk.

Ett företag som bevarat charmen i de faluröda timmerbyggnaderna som ansluter till Tidstrandsfabriken, är Sågmyra Byggnadsvård och Kökshandel som säljer ny och begagnad kvalitetsutrustning i en trevligt inredd lokal på Tidstrandsvägen. Samma ägare har nu även öppnat ett litet café i samma stil som alltså var målet för dagens utflykt.

Ett café i Sågmyra värt ett besök

Entré på Tidstrandsvägen precis bredvid fabriken

Inbjudande lokal 

I fönstret skymtar ett litet rum där man kan ta en fika

Lokalen där caféet nu återfinns har de senaste åren inhyst ett antikvariat för att innan dess varit privat bostad åt Hugo Frisk, tidigare ägare av Tidstrandsfabriken. Fabriken ägs idag av Hedlundsgruppen. 

Har man vägen förbi Sågmyra och tar leksandsvägen mellan Bjursås och Leksand tar man av på samma sida som Sågmyra Herrgård och Tidstrandsfabriken längs leksandsvägen som inte går att missa!

Vi skriver detta inlägg utan ersättning för ett uppskattat lokalt intiativ som försöker stärka den lokala ekonomin och så långt möjligt säljer varor producerade i Dalarna med omnejd med. Lokalt kan vara starkt och hållbart.

Trevlig söndag!

Fredagsmys: Den coola och praktiska cykelns återkomst!

Allt fler väljer att ta cykeln istället för bilen. Ofta av ekonomiska-, praktiska, hälsomässiga-skäl eller en kombination eller helt enkelt friheten cykeln kan innebära. Nackdelen med cykeln i vardagen handlar oftast inte om cykelns egenskaper eller hur snabbt en person orkar cykla.

Problemet är att infrastrukturen i dagens städer och samhällen primärt är byggt för fossildrivna fordon med personbilen i spetsen. Cykeln är i bästa fall ett sidospår som måste konkurrera om samma ytor som den dominerande biltrafiken. Fördelen med att ta sig fram non-stop med cykeln, i stora massor på flerfiliga cykelvägar, där varken gångtrafikanter eller bilister är i vägen för cyklister och vice versa, lyser med sin frånvaro. Det planeras förvisso flerfiliga cykelbanor på pelare ovan mark i München och Oslo men i Sverige?

Men det finns en annan viktig aspekt som inte går att undvika och som måste lösas om cykeln ska slå igenom på bred front. Vanliga elcyklar som kan köras helt på el finns ju redan och är populära men när det regnar, snöar och när man ska handla mat/varor kan cykeln bli en oöverkomlig utmaning för många.

Det finns dock en variant som kan ge cykeln lite skjuts medan vi väntar på infrastruktur och utbredd användning av cykeln i vardagen och som även öppnar möjligheten för äldre, rörelsehindrade eller andra som inte orkar cykla i vardagen finns det redan nu flera intressanta alternativ.

Redan 1983 fick vi se en omslagsbild på Scientific American som visar vad man göra med en cykel, där ett team med bland andra Douglas Malevicki tagit fram en extremt aerodynamisk cykel. Nu har den blivit verklighet i uppdaterad version.

Scientific American, dceember 1983

En som vi fastnat lite extra för är GinzVelo Atrix. En cykel som kan drivas genom att cykla liggandes eller kan köras helt på batteridrift med hjälp av ett 48 volt, 20 Ah batteri. Peter Ginzburg, den amerikanska grundaren och skaparen av företaget Ginzvelo har med sitt team tagit fram en riktigt praktisk och genomtänkt cykel som är enkel att kliva i och ur och där delarna enkelt ska kunna bytas i en vanlig cykelaffär.

Topphastighet ligger enligt Ginzburg på mellan 40-50 km/h på batteridrift och du kan köra cirka 12 mil på en laddning. Det finns utrymme för ett par matkassar eller en "större ryggsäck" i bagageutrymmet och chassit klarar en totalvikt på 181 kg.

Ginzvelo Atrix tycks kunna levereras till Sverige från USA. Vad slutpris då hamnar på med moms, frakt, tullavgifter osv vet vi ej men priset ligger i USA på mellan 7999 dollar (65 200 SEK) - 11999 dollar (97 800 SEK). Visst, det är mycket för "en cykel" men jämför man den med behovet av en mindre bil för vardagsärenden och om man inte behöver en bil för transport av barn och medpassagare är det faktiskt mer än en cool gadget.

Sannolikt inget underhåll att tala om, lätt att parkera, cykla med benen om man vill/kan och supercoolt utseende och tyst.

Kika gärna på videon nedan och fundera själva. Trevlig fredag!

Vi har inte fått någon ersättning för att skriva detta inlägg.

Spännade Podcars/spårbils-nyheter ger transporthopp

I nätveket Kompass senaste nyhetsbrev, Destination kan vi läsa om en rad spännande nyheter som visar hur mycket som händer på podcars/spårbils-fronten i världen nu. Att podcars eller spårbilar som det kallas på svenska är ett transportmedel att räkna med vittnar om inte annat Forbes Magazine som i november  skrev följande:

”Den än så länge spekulativa Hyperloopen och den något närmare förestående självkörande bilen har dominerat diskussionerna när det gäller framtidens transportmedel på sistone, men det finns ett annat, nästa generationskoncept som är närmare förverkligande än något av dessa två.”

I majnumret av Destination kan vi bland annat läsa om årsmötet Nätverk Kompass håller i Södertälje Stadshus som äger rum nu på torsdag klcokan 14-15. Ett antal intressanta presentationer utlovas mellan klockan 10-14 och det är förstås ett gyllene tillfälle att ställa frågor och lära sig mer om Podcars/spårbilar.

En annan nyhet är att Järfälla Kommun nu gått med i nätverket KOMPASS. Nätverket som är ett politiskt oberoende nätverk av kommuner och andra intresserade av spårbilssystem.

På utlandsfronten uppdateras vi om utvecklingen i USA där det nu finns goda förhoppningar om att ett av landets internationella flygplatser kan bli först med att integrera ett podcarsystem med en flygplats. Greenville-Spartanburg International Airport i South Carolina diskuterar nämligen möjligheten att sammanbinda parkeringen med terminalen i likhet med podcarsystmet som redan finns på Heathrows flygplats utanför London.

En av de mest pådrivande personerna bakom en podcar-bana vid flygplatsen är Fred Payne som höll en sevärd presentation vid Podcar City 9 konferensen i november som ni kan se här.

USA var först i världen med att bygga en podcar-bana för kommersiell användning i Morgantown, West Virginia, en bana som knyter samman den bergsbelägna staden med ett utspritt West Virginia University campus. Men den allmäna spridningen och kunskapen om transportmedlet har fram till nu varit milt i landet. Trenden verkar dock nu gå i en ny positiv riktning för podcars i USA för som vi skrev om i slutet av mars, vill entreprenörer i tex Austin, Texas även bygga podcar-system. Liknande diskussioner pågår i Kalifornien.    

Johan deltog i början av november i fjol vid Podcar City 9 konferensen i Silicon Valley, Kalifornien. En konferens där många svenskar var på plats och där en av huvudpersonerna bakom konferensen var Christer Lindström som Johan intervjuade på plats. Johan filmade nästan alla presentationer och gjorde ett antal intervjuer och reportage från konferensen som ni finner samlade på vår youtube-kanal. 

Johan skriver gästartiklar för Destination, senaste artikeln kan läsas i marsnumret. Är man nyfiken på Podcars -kika gärna även på föredraget om fossilfria investeringar vi höll vid Stockholms Universitet i februari, där vi pratade en hel del om detta transportmedel som faktiskt funnits sedan början på 1970-talet men först nu börjar uppmärksammas på allvar.

Läs nyhetsbrevet genom att klicka på bilden nedan eller åk helt enkelt till Södertälje på torsdag!

Hoppsan, vetenskaplig studie visar att hälften av världens lättåtkomliga oljereserver inte finns!

Bengt Randers vid ASPO-Sverige uppmärksammar oss på en ny vetenskaplig studie som bör få den mest skeptiska Peak Oil-skeptiker att tänka till. Peak Oil, som alltså är den tidpunkt då världens låttåtkomliga eller det som kallas konventionella oljereserver -når sin högsta produktionsnivå varefter den minskar år för år för att aldrig nå högstanivån igen.

I den vetenskapliga tidskriften Wiley Interdiciplnary Reviews har Michael Jefferson, professor vid Europe Business School (EBS) och tidigare chefsekonom vid Shell, skrivit en mycket läsvärd artikel. Jefferson vill med artikeln ge realistisk bild över de utmaningar vi står inför med befolkningstillväxt, energi-fattigdom/brist, fossila bränslen och lagring av dessa, förnyelsebar energi, energieffektivitet, naturkatastrofer och en saklig redovisning av hotet av klimatförändringarna.

Vad sticker då ut med studien?

Jefferson pekar på en världens mest omfattande energistudier Global Energy Assesment (GEA) som gavs ut av International Institute for Applied Systems Analysis (IIASA) 2012 och som han granskat djupgående i artikeln. Jefferson menar att GEA-studien som citeras av många energiexperter och används för framtidsscenarier för oljetillgångar tex har stora brister vilket bland annat lett till att världens oljereserver överskattats till den grad att cirka hälften sannolikt inte existerar!

Till att börja med pekar Jefferson på att fem av de största oljeproducenterna i Mellanöstern med Saudiarabien i spetsen, ändrat definitionen av så kallade bevisade reserver från 90 % sannolikhet ner till 50 % sannolikhet vilket lett till en höjning av redovisade tillgängliga reserver på pappret utan motsvarighet i verkligheten. Det rör sig enligt Jefferson här om cirka 435 miljarder överskattade oljereserver, vilket kan jämföras med att världen konsumerar cirka 28,4 miljarder fat konventionell olja per år (räknat på EIA:s senaste siffror för 2014).

Jefferson pekar sedan på något som vi varit inne på här på bloggen många gånger och som vi skriver om i vår bok, nämligen att bara de senaste 5-6 åren har de mest citerade källorna för data över världens energistatistik, amerikanska energimyndigheten EIA och BP:s årliga utgåva av BP Statistical review of World energy, börjat räkna med tung och mycket svårutvunnen olja. Plötsligt har tungoljan i Venezuela och tjärsand/oljesand från Kanada likställts med olja från tex Mellanöstern. Detta innebär enligt Jefferson att ytterligare 440 miljarder fat olja räknas in i världens konventionella som i själva verket inte är konventionella och är så  osäkra att de inte ska räknas med.

Slutsatsen är att världens ofta redovisade konventionella oljereserver på totalt 1700 miljarder fat är överskattade med cirka 875 miljarder fat eller med andra ord kan vi räkna med att cirka hälften av världens konventionella oljereserver inte kommer kunna utvinnas av ekonomiska eller geologiska skäl eller för att de helt enkelt inte finns.    

Låt oss nu klargöra betydelsen av detta. Av världens totala oljeproduktion, dvs konventionell plus okonventionell (tex amerikansk skifferolja) utgör idag konventionella källor cirka 84 % . Självklart kommer vi fortsätta tvingas ersätta den relativt lättåtkomliga/konventionella oljan med mycket mer energikrävande och svårutvunnen skifferolja och oljesand tex. Men en halvering av den olja som idag är smörjmedlet för hela världsekonomin innebär en totalomställning av dagens energisystem som i praktiken helt förlitar sig på ökat eller stabilt flöde av billig konventionell olja.    

Nedan har vi sammanställt världens totala oljeproduktion indelat i konventionell och okonventionell (mer eller mindre beroende på vad BP och EIA räknar med som olja). Detta för att illustrera hur dominerande den konventionella oljeproduktionen är och hur lite den har ökat de senaste åren. Detta samtidigt som den okonventionella oljeproduktionen fått axla bördan av en otillräcklig konventionell oljeproduktion.

Lättutvunnen konventionell olja VS svårutvunnen okonventionell olja

Sedan 2005, vilket många menar är året då världen konventionella oljeproduktion började plana ut, har den konventionella oljeproduktionen ökat från 73,6 miljoner till 77,8 miljoner (2014) fat per dag.
Den konventionella oljeproduktionen har alltså ökat med 4,2 miljoner fat per dag 2005-2015.

Den okonventionella oljeproduktionen (med avdrag för den konventionella), om vi utgår från EIA:s data som även inkluderar flytande biomassa från kol och ved, har produktionen över samma period ökat från 10,9 till 15,2 eller med 4,3 miljoner fat per dag. Hela ökningen kommer i praktiken från skifferoljeproduktionen i USA och Kanada.  

Många blandar ihop konventionell och okonventionell olja och tror att det är samma sak. Att okonventionell olja bara kan ersätta konventionell olja utan att hela ekonomin måste ställa om när olja går från billig till dyr, från lågt hängande frukter till högt hängande frukter som kräver mer energi och investeringar för att komma åt men ger samma eller mindre mängd energi tillbaka.

Vi har många utmaningar framför oss och omställningen från beroendet av billig olja med oljetoppen/Peak Oil runt hörnet gör att det är bråttom. Men det kan hanteras när fler börjar tänka om och börjar i liten skala. Som E.F. Schumacher skrev i sin utmärkta bok, Small is beautiful! Och, bör tilläggas, litet/är vackert i bemärkelsen starkt och hållbart.

Se gärna mer om utmaningar och möjligheter med en fossila omställningen i vår bok Olja för Blåbär- Energi, Makt och Hållbarhet eller föredrag vi hållit på temat.

På bigårdsfronten mycket nytt!

Här kommer en uppdatering om hur det går med Johans biodling i Dalarna som snart är inne
på tredje sommaren.

Mycket har hänt de senaste månaderna men nu börjar saker falla på plats i bigården och trädgården fullkomligt sprudlar av liv. Fåglar lockar på varandra ibland nästan med öronbedövande ljud, sälgen är i full blom, vitklöver överallt, fina krokusar och gott om humlor i farten.

Bina då? Med tre ovanligt starka samhällen och ett normalstarkt på plats i bigården är det inte så konstigt att man ser flitiga bina nästan överallt man går i trädgården, det uppiggande bekanta surrandet hörs lite var stans.

Fyra invintrade samhällen som blev tre som sedan blev fyra igen!

Här en bild tagen av Johan i bigården för bara ett par timmar sedan. 

Redan i tisdags åkte första skattlådan på samhället längst bort till vänster i bilden ovan. Sedan dess har två samhällen till fått en skattlåda var. Johan bedömde att eftersom det var tvärfullt med bin i den översta lådan och värmen och solskenet nu äntligen kommit till Dalarna, var det hög tid att sätta på skattlådor.

Skattlådor är alltså lådor som avskiljs från det så kallade yngelrummet där drottningen lägger ägg och samhället föder upp de yngel som sedan blir nya bin. I det här fallet består yngelrummet av två tio-ramars lågnormallådor i trä med ett spärrgaller som skiljer låda två och skattlådan (låda tre).

Spärrgallret möjliggör för arbetsbin att ta sig upp och ner till/från skattlådan för att fylla på eller hämta honung. Gallret är konstruerat så att varken drottning eller drönare kan komma upp i skattlådan genom gallret. På detta sätt får man bara upp honung i skattlådan och underlättar skattningen/omhändertagandet av honungen när det blir dags. I den händelse man råkat lyfta upp levande drönare eller drönare som inte ännu krupit ut täckta celler, finns det på dessa spärrgaller en förborrad gång där drönare kan ta sig ut från skattlådan.    

Johan vintrade in två normalstarka samhällen och en sent gjord avläggare. Avläggaren klarade inte vintern. En trolig förklaring är att taket som inte låg på riktigt i en hörnet där en glipa upptäcktes som släppt in kall luft och fukt kunde ta sig in. Avläggaren hade gott om mat kvar men var full med mögel och döda bina... Johan hade varit mycket noga med att de fick ordentligt med både honung och socker vid invintringen.

Förlusten av första samhället var inte kul och en viktig lärdom. Så hur kan det  nu stå fyra starka samhällen i bigården? En biodlarkollega i Johans område skulle flytta under våren och hade två samhällen som tidigare stått i Johans bigård, de kunde inte flytta med så nu har de flyttat tillbaka igen. Dessa två samhällen visade sig riktigt pigga och har varit ute och hämtat vatten och pollen vid endast 6-7 grader! Normalt flyger inte bina under 8-10 grader.

Hela bigårdsfamiljen, inklusive en obebodd topplistekupa (längst till vänster)

   

De två samhällen som flyttade tillbaka till Johans bigård kom i ett par lånekupor och skulle flyttas över till Johans majgulfärgade träkupor vilket var rätt mycket arbete. Ram för ram kontrollerades och ramar som var slitna och hade mörkt vax flyttades upp i skattlådan. Detta gäller alltså ramar med bara honung eller utbyggda ramar som inte har ägg eller yngel. Pollenramar lämnades även då de behövs för att mata nya yngel med. Några ramar med socker från vintern flyttades även upp i skattlådan och kommer sedan användas som mat till nya avläggare i början av juni, detta för att inte få med något socker i första honungsskörden som kan bli redan i slutet av maj. 

I mitten på mars bytte Johan ut bottnarna på de tre invintrade samhällena och satte dit nya. De två nya samhällen som tillkommit har förstås även de fått nya bottnar. Med regn och kyla har vårundersökningen som görs i början av april/maj blivit blivit försenad och fått ske i omgångar. De två nyainflyttade samhällen som tillkommit har först kunnat undersökas de senste dagarna. Det fanns 5-6 ramar med täckt yngel i varje samhälle med lite drönare i ytterkanterna på några ramar, fullt med bin på ramarna i övre lådan, en drottning i varje samhälle och inga nya drottningceller!

I övrigt har en topplistekupa kommit på plats i bigården som kommer få egna bi-invånare någon gång i början av juni, mer om det senare i sommar.  Om allt går väl kommer det dessutom finnas ytterligare en topplistekupa i Johans bigård i slutet av juli med planen är att vintra in fyra samhällen i stapelkupor och två samhällen i topplistekupor.

Nu återstår målande av fler skattlådor, trådning och vaxning av fler ramar och förberedelse för två avläggare till en av bloggen läsare!

                                    Topplistekupan på plats, bara flusteringång som ska oljas

Fler videos och inlägg om hur det går med biodlingen kommer under sommaren. Se gärna även tidigare inlägg om biodling.

Mikronät, off-grid och ökad energisäkerhet

Nyligen skrev vi om en svensk familj som byggt in sitt hus i växthus för att spara energi och komma nära sina odlingar och förlänga "utesäsongen". För drygt en vecka sedan skrev vi om utvecklingen av organiska batterier och litiumbatterier för att lagra energi i hushåll från förnyelsebara energikällor.

Det finns en tydlig trend där människor prövar att antingen gå helt off grid eller kombinerar egen el- och värmeproduktion från sol med små vindkraftverk och uppvärmning med ved/pellets/elpanna/elpatron i ackumulatortanken. Det finns många varianter.

Fördelen med off-grid-system är att du helt är befriad från stigande elavgifter eller stigande elpriser som vi får räkna med på grund av ett allt mer integrerat elnät. Sverige är inte bara en del av nordiska elnätet utan i växande grad även det centraleuropeiska med Tyskland och Polen.Ja, snart även de baltiska länderna med Nordbalt-projektet där en kabel dragits mellan Nybro till Klaipéda i Litauen. Ett koppling som inte är en helt okomplicerad fråga ur ett energisäkerhetsperspektiv.

I en värld där det fanns ett gemensamt elpris som kunde spegla en gemensam efterfrågan med ett gemensamt utbud skulle en integrerad energimarknad kunna vara till fördel för tex alla européer. Men med olika nationella såväl som lokala förutsättningar, behov och olika energibolag med enskilda vinstintressen är detta inte en hållbar lösning. Det är hela bygger på att elpriset så småningom ska stabiliseras för en jättemarknad och överskott och underskott ska kunna föras från ett land till ett annat och på så vis skapa effektiv energibalans.

Men det skapar stora sårbarheter. Om ett land eller område inom ett land drabbas av en storm/strömavbrott eller ett attentat som slår ut elnätet tex, drabbas hela systemet. I värsta fall med brist på el/ingen el alls eller med kraftiga prishöjningar på el som följd.  

Det är givetvis inte bara fördelar med att plugga ut från det gemensamma elnätet. En av de främsta nackdelarna är förstås att det oftast kräver investeringar för flera hundratusen kronor som kan ta årtionden att räkna hem ekonomiskt, beroende på användning och förutsättningar där man bor. Förutsatt att man ens har de pengarna eller kan installera sol och vindkraftverk där man bor.

För större fastigheter eller bostadsområden i mindre samhällen, där förutsättningarna för sol och vind är goda undersöks nu varianter på större, gemensamma off-grid system som kan bli intressant för att komma över den ekonomiska investeringströskeln och samtidigt skapa energitrygghet för många lokalt. Ett sådant försök blir troligen snart klart på Åstön utanför Timrå där svenska energibolaget E.ON (del av tyska energikoncernen med samma namn) vill bygga ett mikronät för öns 200 invånare.

Det handlar om ett-årigt experiment där invånarnas el kommer från ett antal små vindkraftverk, solceller, batterier och som back up ska det finnas en reservgenerator som drivs på förnyelsebart bränsle. Enligt E.ON är detta första projektet i sitt slag i Europa där så hushåll kopplas samman i ett gemensamt off-grid system för elproduktion.

De boende på Åstön kommer betala lika mycket som vanligt för elen som de gör idag hos Eon eller kunna välja en annan elleverantör. Tanken är testa hur ett sådant här system kan fungera i Sverige och naturligtvis ser E.ON här affärsmöjligheter med ett växande intresse för små och medelstora offgrid-system där underhåll och installation av systemen kan erbjudas som en service.

E.ON kommer även kunna testa hur överskott som produceras hos invånarna skulle kunna säljas/skickas vidare till skolor och liknande. Möjligheten att kombinera offgrid mikronät med stamnätet utan att mikronätet drabbas vid strömavbrott är gissningvis även något som kommer testas framöver.

Experimentet (förutsatt att det blir av, vilket det verkar som nu ), är nog ett smart drag från E.ON:s sida då konkurrensen om producenter och konsumenter av förnyelsebar elproduktion ökar. Om trenden håller i sig och människor pluggar ur för egen produktion helt blir service och underhåll en stor tillväxtmarknad som blir mycket lättare att tjäna pengar på än den där man konkurrerar med dyr elproduktion för en krympande kundgrupp. Dessutom på en marknad där elpriset inte nödvändigtvis är en intäkt som räcker för att täcka energibolagens kostnader.

Kampen mellan den konventionella energimarknaden med stamnätet som stomme utmanas allt mer av förnyelsebar produktion nu när lagring av el blir möjlig med batterier. I en läsvärd artikel i UPI kan vi läsa om en nyligen gjord australiensk studie som jämfört kostnaderna för att byta ut det konventionella elnätet i västra Australien med system som kombinerar sol och vind med lagring av el och värme.

Studien visade att om elnätet i området ersätts med 85 % förnyelsebart istället för ett konventionellt där skulle fortsätta på kol och gas, skulle kostnaden bli 124 dollar per MWh jämfört med 127 MWh. Skulle dagens elproduktion ersättas med 100 % förnyelsebart i hela västra elnätet i Australien skulle det kosta upp till 164 dollar per MWh mot 127 per MWh om det gick bara på kol och gas.

Men återigen råder det alltid lokala skillnader när det gäller förutsättningar och behov. Det blir därför lönlöst att jämföra ett storskaligt fossilbaserat energisystem med ett förnyelsebart system som klumpas ihop som det vore en enhet.  

I Australien där många kol- och gaskraftverk samt infrastruktur för dessa ändå måste uppdateras eller bytas ut kan mikronät med förnyelsebart inte bara bli ett miljösmart alternativ som skapar ökad lokal energisäkerhet, det går faktiskt att spara pengar på det.    

Mikronät och lokala energilösningar med en blandning av förnyelsebara energikällor och energilagring kommer vi sannolikt se många varianter på framöver. Utbredningen och framväxten på olika marknader kommer dock gå olika fort. En spännande utveckling vi kommer följa noga.

Eftersom det är vår på riktigt nu får det bli en bild på en av naturens mest effektiva superorganismer, honungsbina!

Bin är fantastiska på att använda sin energi effektivt...

Bild från Johans första sommar med bin i trädgården, fler uppdaterade kommer snart!