Storbritannien tvingas direktsubventionera sin oljeindustri

Oljeindustrin fortsätter att skakas av det fallande oljepriset. För några veckor sedan skrev vi om hur svensk arbetslöshet går på export från Norge i takt med att landets oljeindustri fortsätter att sparka tusentals inom landets viktigaste näring. Sverige som samtidigt tvingats se sin oljeimport minska från grannen och öka sin import från Ryssland.

Tidigare har vi skrivit om hur oljeprisfallet skapat en budgetkris i amerikanska delstaten Alaska som precis som Norge gjort sig nästan helt beroende av intäkter från oljeproduktion.

Ett annat exempel är oljegiganten Saudiarabien som medvetet driver på oljeprisfallet med OPEC men tvingas låna pengar för att täcka kostnaderna för sin statsapparat.

Men nu är det alltså Storbritanniens tur att börja darra på manschetterna. I SvD kan vi nämligen läsa:

"Att den brittiska regeringen kommer att satsa kring 3 miljarder kronor i ett stödpaket till oljesektorn i nordöstra Skottland". 

Stödpaketet motiveras av den skottska ministern David Mundell med att:

"Det är svåra tider för människor som arbetar i branschen och deras familjer, och jag är fast besluten att den brittiska regeringen ska göra vad den kan för att stödja dem".

Tänk om regeringar istället gick ut och sa: "Nu måste vi göra en gigantisk satsning på förnyelsebart för att ställa om hela energi- och transportsektorn till en nära framtid med minskad global tillgång till billig olja och gas". (Kolet kommer vi gå in på närmare i ett senare inlägg).  

Allt sedan premiärminister Margaret Thatchers glada dagar på 1980-talet när hon såg till att Storbritannien producerade rekordmängder med olja för att rädda landets ekonomi, har landets oljeindustri varit i blåsväder. Redan år 1999 nådde Storbritannien sin maximala produktionsnivå eller Peak Oil. Vid denna tidpunkt producerade landet 2,9 miljoner fat per dag i genomsnitt men 2014 hade produktionen fallet med över 70 % till cirka 850 tusen fat per dag. 

Fallande riggaktivitet skapar osäkerhet inför framtida produktion

Tittar vi på Storbritannien i diagrammet kan vi börja förstå varför den brittiska regeringen nu kastar sig in och försöker dra i nödbromsen för att aktiviteten i brittiska delen av Nordsjön inte ska stanna upp fullkomligt. Antalet aktiva gas och oljeriggar i Storbritannien har nämligen sedan oljeprisfallet inleddes 2014 minskat med 50 %. 
När det gäller antalet aktiva och gasriggar i världen ser vi hur det fallande oljepriset fortsatt tvingar oljeindustrin att dra in på investeringar även globalt. I augusti 2015 låg antalet aktiva riggar i världen på 2125 (USA och Kanada inkluderar oktobers siffror). De senaste siffrorna visar att trenden håller i sig. Nu ligger antalet riggar på 1985 i världen.

Störst är dock aktivitetsfallet i USA där oljebolagen dragit in antalet riggar med nästan 65 %. I USA har dock de flesta oljebolag hållit sig över ytan hittills genom ökade lån där de sannolikt motiverat banker och investerare med ett högre oljepris längre fram. Det är förstås även så att investerade pengar i oljebolag inte kan krävas tillbaka utan att många bolagen går i konkurs och då blir det bara smulor kvar att dela på.

Exemplet med Storbritannien, där landets oljeindustri nu ska direktsubventioneras av staten med miljardbelopp visar på hur löjligt det blir att säga att förnyelsebar energi bara kan stå på benen med statliga subventioner. Det visar sig nämligen allt tydligare att i en värld där fossilindustrins alla kostnader för samhället räknas in, inklusive för miljön, människors hälsa och den verkliga ekonomin, dvs naturens begränsade resursbank-står sig det statliga stödet till förnyelsebart, tämligen slätt i jämförelse.

Mer om Norge och Storbritanniens oljeindustri och dess effekter på ekonomin kan ni läsa om i vår bok Olja för Blåbär - ENERGI, MAKT och Hållbarhet.