Riksrevisionen uppmärksammar Sveriges bristande krisberedskap

I somras skrev vi en debattartikel i Dagens Samhälle om Sveriges bristande krisberedskap. Vi pekade då bland annat på vilka konsekvenser nedmonteringen av landets civilförsvar och svenska myndigheters oförmåga att hantera kriser har redan nu.

Under storbranden i Västmanland i augusti 2014 hade svenska myndigheter inga resurser eller träning för att hantera en större kris mer än några dagar, istället fick vänliga men oftast oerfarna vanliga svenskar rycka in för att brandmännen överhuvudtaget skulle kunna fortsätta med brandbekämpningen. Utan rena strumpor, mat och vatten blir det ingen brandbekämpning att tala om.

Dessutom fick, efter stora förseningar, vattenbombande flygplan flygas in från Spanien och Frankrike för sådana har ju Sverige inte några...

Johan har klara minnen än idag av branden som gjorde att han under flera dagar inte kunde vistas ute trots att han bor norr om Falun som låg långt från brändernas centrum. Bikuporna blev dessutom alldeles sotiga av askan som var i luften.

Sedan tidigare har vi bland annat kritiserat Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) för att inte lägga tillräcklig vikt vid Sveriges största sårbarhet: Oljebereondet, särskilt behovet av flytande bränslen som bensin och diesel för att Sveriges matförsörjning och jordbruk ska fungera. Något som däremot Institutet för Jordbruks- och Miljöteknik (JTI) uppmärksammat ordentligt i djupgående scenarieanalyser.      

Igår uppmärksammade bland annat Sveriges Radio att Riksrevisionen nu kommit med en längre rapport där man granskat länsstyrelsernas arbete med krisberedskap, civilt försvar och olika typer av olyckor.

I rapporten som ni kan läsa här pekar man på att "civilförsvaret" fått förnyad betydelse på grund av det nya säkerhetspolitiska läget samt att bristerna aktualiseras tydligt med branden i Västmanland 2014.

Men samtidigt riktas kritik mot att länsstyrelserna inte övar tillräckligt ofta och inte heller de realistiska scenarier som krävs för att man ska vara redo vid skarpt läge. En annan intressant observation Riksrevisionen gör är följande:

"En stor del av finansieringen är projektbidrag...
...Sedan 2012 är projektbidragen en större finansieringskälla än förvaltningsanslagen för
de direkta kostnaderna för länsstyrelsernas krisberedskapsarbete. Projektmedlen till
vissa länsstyrelser är ungefär dubbelt så stora som de förvaltningsanslag som fördelats
till krisberedskap. I praktiken har utformningen av finansieringen bidragit till att flera
länsstyrelsers arbete har präglats av kortsiktig utvecklingsverksamhet snarare än av
kontinuitet.

Utvecklingsprojekten kan ha positiva effekter, exempelvis har övningar möjliggjorts tack vare projektbidrag. Granskningen visar samtidigt att en stor andel projektbidrag kan ge negativa konsekvenser. Projekten har löpt under 1–2 år i sänder, vilket har medfört en osäkerhet om hur stora resurser länsstyrelserna har för krisberedskapsarbetet från år till år. Verksamheten blir svår att bedriva långsiktigt och en effektiv personalförsörjning försvåras. Enligt flera länsstyrelser är det svårt att anställa personal med tillräcklig kompetens genom att enbart erbjuda tidsbegränsade projektanställningar. För att ha råd att behålla fastanställd personal har vissa länsstyrelser sökt medel för och bedrivit utvecklingsprojekt som inte motsvarat de viktigaste behoven inom krisberedskapen.

Vidare finns en risk för att arbete med uppgifter som länsstyrelserna är ålagda att utföra
finansieras med projektmedel från krisberedskapsanslaget, vilket inte är avsikten.
Granskningen visar också att det finns en risk för att länsstyrelserna inte har resurser för
att effektivt omhänderta och implementera resultaten av utvecklingsprojekten." 

Mest anmärkningsvärt är dock att Riksrevisionen granskning visar att:

"Inför budgetåret 2007 överfördes 14,7 miljoner kronor från krisberedskapsanslaget till länsstyrelsernas förvaltningsanslag. Syftet var att stärka länsstyrelsernas roll och utveckla förmågan till krishantering. Granskningen visar att pengarna gick till annan verksamhet inom länsstyrelserna. Överföringen medförde därmed inte någon förstärkning av resurserna för
krisberedskap från förvaltningsanslaget".

(våra fetmarkeringar) 

Nedanstående graf från rapporten av Riksrevisionen visar detta tydligt:

 Källa graf: Riksrevisionen , "Länsstyrelsernas krisberedskapsarbete. Skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. RIR 2015:18, s. 11

Vi noterat även att:

"Åren 2009–2014 har länsstyrelsernas direkta kostnader på krisberedskapsområdet totalt stigit från 111 till 226 miljoner kronor, varav cirka 57 miljoner kronor av ökningen kan hänföras till de kostnader som uppstod för Länsstyrelsen i Västmanlands län till följd av skogsbranden". 

226 miljoner till civilförsvarsverksamhet är en droppe i havet mot vad som krävs om Sverige ska kunna tala om någon riktig krisberedskap och dessutom kunna stödja Försvarsmakten i händelse av ett väpnat angrepp mot landet eller vårt närområde. Det är bara att konstatera om 57 miljoner kronor för en, förvisso historiskt omfattande skogsbrand, utgör mer än en fjärdedel av landets totala krisberedskapsbudget. Särskilt när dagens Försvarsmakt inte har resurser att ens hålla sig själva försörjande på mat eller flytande bränslen mer än kanske några månader.

Tidigare fanns ett välutbyggt civilförsvar som hade ett nära samarbete med Försvarsmakten men att nu tala om att bygga upp civilförsvaret kräver mycket mer än att svenska myndigheter samordnas och får mer resurser. Svenska hushåll måste informeras om sitt eget ansvar att vid kris ha beredskap att förse sina närmaste med värme och mat. Detta måste prioriteras lika högt som uppbyggnaden av myndigheters krisberedskapsförmågor då det sannolikt tar årtionden för svenska myndigheter att bygga upp kunskap och beredskap för att kunna ha någon bredare samhällsnytta i händelse av en omfattande kris.

Civilförsvaret är alltså livsviktigt för såväl civilsamhället som för Försvarsmakten i händelse av en utdragen kris så som ett längre strömavbrott i samband med översvämningar, svåra stormar, avbrutna bränsle/olje leveranser till landet och givetvis vid krig. Ett civilförsvar är bara så starkt som sin svagaste länk som i det här fallet är överlag oförberedda svenska medborgare.

Givetvis ska myndigheter som MSB, Försvarsmakten, brandförsvaret, länsstyrelserna, polisen och kommuner etc öva mer och tilldelas resurser i större omfattning än idag. Resurser som dessutom är öronmärkta för krisberedskap men det är i sig långt ifrån tillräckligt och bör mer ses av en långsiktig investering.

Om fler görs medvetna om sin sårbarhet för kriser och sina möjligheter att tex öka sin egen självförsörjning på mat genom odling eller åtminstone lagrad proviant för några månader, bidrar man till att stärka hela samhällets krisberedskap.

Vi tycker det är bra att Riksrevisionen uppmärksammar Sveriges behov av ökad krisberedskap och sätter press på svenska myndigheter att verkligen lägga resurser på detta och förhoppningsvis börja öva realistiska scenarier men detta blir lönlöst om inte den lokala beredskapen för svenska hushåll samtidigt byggs upp.

Kanske en modernare version av "om kriget kommer" som fanns i alla telefonkataloger i Sverige fram till 1984 kan vara något men kanske med en bättre titel i stil med"Beredskapens A och O"? Dock bör den inte i distribueras i telefonkatalogen...utan göras digitalt sexig på någe vis men förstås även finnas i pappersform där den syns och kan uppmärksammas då och då för att inte glömmas bort...

Hur ser din krisberedskap ut?

Bild lånad från facebook-sidan Skymningsläge. Affischen sitter nere i en ännu aktiv/funktionsduglig beredskapsbunker som används av en kommun någonstans i Sverige.