Att förstå dagens och framtidens flyktingströmmar kräver ett par energiglasögon

FN:s flyktingorgan UNHCR beräknar att det år 2050 kommer finnas mellan 250 miljoner och en miljard klimatflyktingar i världen. Det är mellan 10 och 20 gånger så många som idag.

Men varför finns det överhuvudtaget klimatflyktingar, eller med andra ord vad är det som gör att så många människor inte längre kan stanna kvar och njuta av de frukter som fanns att skörda hos tidigare generationer. Svaret är att de flesta lågt hängande frukterna är plockade och att de som finns kvar ska räcka till många fler.

För att förstå flyktingfrågan och de miljontals människor som nu är på flykt från bland annat Syrien måste vi ta på oss energiglasögon.

I miljontals år har växter och djur sedimenterats i marken till det vi kallar fossila bränslen. Koncentrerad energi i form av olja, kol och gas har med maskiners hjälp möjliggjort för människan att transportera, odla och producera saker i en omfattning som med mänsklig kraft eller djur inte tidigare var möjlig.

Nedanstående graf är hämtad från kapitel 4 i vår bok Olja för blåbär -Energi, Makt och Hållbarhet illustrerar sambandet mellan tillgången till billig energi, främst olja och befolkningstillväxt. Sambandet gäller förstås i praktiken all form av konsumtion och produktion inom det vi kallar ekonomisk tillväxt.

Graf från vår bok Olja för blåbär -Energi, Makt och Hållbarhet (2015) 

I ett mycket läsvärt inlägg på resilience.org av Matt Mushalik kan vi få en inblick i hur Syrienkrisen hänger ihop med landets fram till nyligen existerande oljeintäkter. Redan 1996 nådde Syriens sin oljetopp men fram till 2007 sålde landet mer olja än det konsumerade. Se nedanstående två grafer.  

Graf av Matt Mushalik 

Graf av Matt Mushalik

Matt pekar på flera avgörande ögonblick för Syriens oljeproduktion. Sedan oljetoppen 1996 följer flera omvälvande år däribland 2001 där oljeexporten faller drastiskt och 2006 när oljeimporten ökar snabbt. 2008 är oljekonsumtionen nästan lika hög som den fallande oljeproduktionen.

2011 inleds den arabiska våren i Syrien.

Den syriska regimen har levt över sina tillgångar i många år men utan oljeintäkterna som i princip varit noll sedan 2011 har runt 25 % av statens direkta intäkter försvunnit. Sedan 2012 tappade Assadregimen kontrollen över oljefälten i östra Syrien och sedan 2014 producerar landet ingen olja att tala om.    

För den syriska regimen har oljan precis som i Saudiarabien varit en värdefull inkomstkälla för att finansiera statsapparaten, som förutom militären och säkerhetstjänsten kunnat förse befolkningen med olika subventioner såsom ett mycket lågt bensin- och dieselpris.  

Syrien är varken det första eller sista landet att drabbas av en nedgång i oljeproduktion och därmed kraftigt minskade skatteintäkter. Det kommer drabba såväl oljeexporterande länder som oljeimporterande länder. Som vi skriver om i vår bok är ett av världens rikaste länder och tillika Sveriges granne, Norge högst beroende av sina exportintäkter från oljan som produceras i landet.

Norge nådde sin oljetopp redan 2001 men har tack vare ett mer eller mindre stigande oljepris fram till 2014 kunnat kompensera för denna nedgång. Men med ett mer än halverat oljepris sedan i juli 2014 har många tusen arbetare inom den norska oljeindustrin fått gå och fler lär det bli om oljepriset ligger kvar på denna nivå. Oljeproduktionen i Nordsjön är helt enkelt inte lönsam vid dessa nivåer och framförallt motiverar det inte några nya dyra prospekteringar.

Den minskade aktiviteten inom oljeindustrin globalt noteras tydligt när man tex tittar på antalet aktiva oljeriggar bland de största oljeproducenterna som vi skrivit om tidigare.

Tittar vi på Saudiarabien, världens Oljemecka -tillika världens största oljeproducent och det land med de största oljereserverna- inser man att även potentiella framtida konflikter (med flyktingströmmar) även i detta idag rika land kommer hänga på oljeintäkter. Det innebär att om inte Saudiarabien hittar ett sätt att försörja sin allt mer energiberoende befolkning kan även det drabbas av inre konflikter. Detta när statsapparaten inte längre kan hålla ihop landet med subventioner från oljeintäkter och har råd med importerad mat.

Idag importerar Saudiarabien cirka 70 % av sin mat, har världens lägsta bränslepriser tack vare statliga subventioner, subventionerar dricksvatten åt folket och staten erbjuder räntefria lån till sin befolkning (!) för att bara nämna några saker. Kanske inte så konstigt att befolkningen än så länge inte ställer så stora krav på ett kungahus som i övrigt styr landet med en järnhand.    

Men sedan oljepriskriget mellan främst Saudiarabien/OPEC och USA drog igång på allvar i juli 2014 har hör och häpna, det rika ökenlandet börjat låna pengar för att få ihop tillräckligt till sin frikostiga statskassa. Via bloggrannen Flute kan vi nämligen hämta nedanstående graf:

Saudiarabien behöver enligt beräkningar av Deutsche Bank ett oljepris på över 100 dollar fatet för att få ihop tillräckligt till sin årliga statsbudget. Men dessa nivåer var det snart 1,5 år sedan vi såg och världsmarknadspriset på olja i Brent crude är i skrivande stund nere på strax under 47, 5 dollar fatet.

Hur vi ser på oljepriset framöver kräver en mer ingående analys som vi ska ta i ett senare inlägg. Vi ser dock inte ett oljepris över 75 dollar per fat inom det närmaste året som sannolikt. Såvida inte Saudiarabien och OPEC plötsligt bestämmer stig för att strypa sin oljeproduktion med minst 3 miljoner fat eller om det dyker upp en svart oljesvan. Överutbudet just nu är helt enkelt för stort och efterfrågan för låg.

Vill vi förstå dagens och kommande flyktingströmmar måste vi förstå hur tillgången till begränsade resurser redan nu sätter gränser för hur vi kan leva. Om vi slösar med resurserna och förespråkar en levnadsstandard och livsstil som den i västvärlden kommer flyktingströmmarna i världen bara att öka. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med billig energi och råvaror för att 7 miljarder ska kunna äga bilar, köpa billig importerad mat och byta mobiltelefon vartannat år. Utan tillräckligt med mat och värme kommer människor aldrig stanna på en plats utan söka alternativ.

Men med en livsstil som premierar återanvändning, lokala och regionala ekonomier som är livskraftiga -helt eller nästan självförsörjande på mat och där produktion och tillhandahållande av unika tjänster finns i närheten där människor lever, ja då kan befolkningen successivt minska till en nivå som går att hantera inom planetens hållbara gränser.

Trevlig lördag!