Valutkriget: Japan tappar sin Yen, Sverige blåser upp sin bubbla lite till

I den globala ekonomin pågår just nu ett nollsummespel i form av ett valutakrig som ingen enskild stat kan vinna helt. Det finns hela tiden trade-offs.

USA sitter förvisso på världens enda reservvaluta vilket ger landet ett unikt privilegium att trycka pengar som utländska långivare måste fortsätta finansiera så länge det inte finns några andra alternativ. När Kina och Japan minskar sina uppköp av amerikanska statspapper, kan amerikanska Federal Reserve fortsätta att trycka egna pengar vars inflation exporteras globalt genom att den amerikanska dollarn förlorar i köpkraft när mer dollar kommer i omlopp.

Men inte ens USA undkommer den ekonomiska tillväxtens eviga dilemma, hur får man ekonomin att växa utan tillgång till ökad tillgång på billig energi?

Den amerikanska investeraren Eric Townsend har påpekat att USA:s reservvaluta även lider av det som kallas Triffins dilmma, av den belgiska/amerikanska ekonomen Robert Triffin 1959:

"Om du väljer ett lands valuta för att det är den säkraste valutan (USA var den starkaste militärmakten i världen efter andra världskriget och den största ekonomin) och ger en valutgivare ett finansiellt incitament att låna och trycka pengar vårdslöst utan bestraffning kommer så småningom den valutan inte vara den starkaste valutan längre...Triffin förutsåg att utgivaren av den internationella valutan, USA skulle ledas till att överkonsumera, leva över sina tillgångar och ägna sig åt militära äventyr..." Något som nog de flesta kan känna igen.

Idag kan vi konstatera att varken Federal Reserve, Bank of Japan, Bank of England eller ECB lyckats få igång tillväxten i världsekonomin genom att tillföra pengar i omfattning som saknar historisk jämförelse. Det har därför dykt upp alla möjliga tidigare otänkbara förslag.

I en rapport från 2013 klargjordes att IMF kunde tänka sig att förlänga förfallodatumet på till exempel statsobligationer som en åtgärd för att tillfälligt skjuta skulderna framåt . Statsobligationer som privata investera och pensionsfonder flitigt köpt, allra helst sedan finanskrisen bröt ut 2007/2008 skulle alltså inte gå att lösa ut när det var tänkt.

Statsobligationer har ofta framställts som det säkraste investeringar man kan göra med logiken ”en stat går ju inte så lätt i konkurs”… Genom att skjuta förfallodatumet på statsobligationer framåt avskriver man i praktiken skulderna, åtminstone för tillfället men det är inget som hindrar att förfallodatumet flyttas framåt hur länge som helst om IMF väljer det. Skulle detta ske innebär det att pensionsfonder och privata investerares obligationer inte kan lösas ut och därmed blir värdelösa!

Samtidigt i Japan...

Casey Reseach skriver i sitt senaste nyhetsbrev följande om Japan

"Den Japanska yenen har nu dykt ner till sin lägstanivå mot amerikanska dollarn på 13 år. Japanska och amerikanska penningpolicyn går i motsatta riktningar. Medan Fed hotar att minska sitt lättande på kvantitativa lättnader (tänk trycka pengar genom egna uppköp av amerikanska statspapper-vår kommentar), försvagar japanska premiärminister Shinzo Abe avsiktligt yenen. Han hoppas att en svagare yen ska döda deflationen och snabbstarta Japans ekonomi....Abe spelar ett farligt spel. Hedgefonder gjorde precis sitt största bet mot yenen på tre år. Det kommer gå illa om Bank of Japan tappar kontrollen över yenen. Hittills har inte yenen hjälpt den reella japanska ekonomin. Arbetstillfällena ökar inte och lönerna stiger inte. Men det har turboladdat Japans aktiemarknad. "

2014 citerade vi finansgurun Jim Rogers syn på den japanska penningpolitiken och vi tar oss friheten att göra det igen:

"Den japanska centralbanken har sagt att de ska trycka obegränsade mängder med pengar. Det är deras ord och de gör det. När människor ser tillbaka 20 år från nu kommer de att säga att det var detta som tog kål på Japan, men tills dess kommer alla ofantliga mängder med pengar ta vägen någonstans och de kommer hamna i japanska aktier".  

Vilket för oss till Kina...

Bloggrannen Flute rapporterar bland annat att Kinas två största aktiebörser har fördubblats sitt värde sedan i somras. Landet har blåst upp vad många bedömer som en fastighetsbubbla av guds nåde och en likartad finansbubbla. Men samtidigt har landet en unik position då kinesiska centralbanken Bank of China knappt har öppnat sin plånbok ännu och till skillnad mot i praktiken alla andra länder har ett enormt överskott i handelsbalansen på grund av landets ledande roll som exportör.

Det är därför ännu för svårt att dra några slutsatser om vilka långsiktiga konsekvenser de kinesiska bubblorna får på Kinas ekonomi. Kortsiktigt finns utrymme för Kinas centralbank att likt FED efter finanskrisens utbrott 2008/2009 gå in med alla sina muskler.

Däremot är frågan hur det skulle påverka omvärlden, flyr investerare tillbaka till USA från Kina till den näst bästa marknaden på en redan dålig gata...?

Kina har dock kvar några ess i rockärmen. Som vi tidigare skrivit har Kina bildat en egen Asiatisk utvecklingsbank och leder satsningen på BRICS-länderna så kallade alternativa världsbank. Dessa banker lär bli allt mer lockande för länder som behöver lån av Kina som i utbyte kan skriva långsiktiga bilaterala avtal för att säkra naturresurser och etablera sig på nya marknader för framtida kinesisk export. Många marknader som numera bland annat kan nås genom utbyggnaden av den nya sidenvägen. 

Sverige då? 

För att citera ännu en eminent krönika av Andreas Cervenka i SvD:

"Enligt de senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån (SCB) har hushållens lån sedan början av 2008 ökat med 1 100 miljarder kronor, eller med 56 procent"...Sverige är ett litet exportberoende, och alltså konjunkturkänsligt land. Dessutom med en mycket stor banksektor i förhållande till ekonomin, runt 400 procent, slaget bara av Schweiz och Holland enligt Riksbankens senaste stabilitetsrapport. Där påpekas också att svenska banker är väldigt beroende av att låna utomlands, är tätt sammanlänkade och har ganska litet eget kapital i förhållande till sin utlåning (bruttosoliditet)...Om några år kan mycket väl svensk ekonomi beskrivas som ett klassiskt fall av en fullt synlig trampmina som bara väntade på en fot". 

Varför görs inget åt Sveriges eskalerande privatlån? Vi lånar återigen Cervenkas här slående formulering för svenska politikers oförmåga att ta sig i kragen, de tycks nämligen använda argumentet:

"läget är så illa att om vi gör något nu riskerar det att gå precis så illa som det annars kommer att gå sen om inget görs".