Norge väntar inte på Peak Oil så vad väntar de på?

I tisdags sände Svt ett inslag med titeln "Norska statsministern: Oljan räcker i 80 år till". Inslaget inleds med en kort intervju med Erna Solberg, Norges statsminister.

Statsministerns inledande fraser är minst sagt slående:

"Ska vi fortsätta att växa i samma takt som vi gjort de senaste åren så måste vi ha ekonomisk tillväxt. Världsekonomin måste växa för att vi ska kunna lyfta en växande befolkning ur fattigdom.
Det viktiga när vi växer är att se till att rovdriften på naturresurserna minskar."

Vänta lite nu, ska vi ha mindre rovdrift på de ändliga resurser (tänk olja, gas och kol) som möjliggör den befolkningsökning som i sin tur gör ekonomisk tillväxt möjlig? Menar hon verkligen det?

Nej knappast, vad det rör sig om är att fortsätta att minska konsumtionen av fossila bränslen i västvärlden så länder som Kina och Indien kan växa och öka sin ekonomiska tillväxt med hjälp av fossila bränslen vi inte konsumerar så att den globala ekonomin växer totalt sett för då tar vi fler människor ur fattigdom. Ja något i den stilen går nog förhoppningen hos många västerländska statsmakter. Då får vi ju business as usual ett tag till.

Det är här värt att påminna sig om att det enda sättet för världens centralbanker att radera sina egna skulder är händelsevis att ständigt ny billig arbetskraft sätts in i ekonomin så att den ökade penningmängden på hemmamarknaden inte skapar inflation i löner och priser. Import av billiga varor löser ju detta kemiskt...

Men det är annan diskussion. Vad sa statsministern mer som var "lite kluvet".

Just det "oljan i Norge tar inte slut på 50, 60 eller kanske 80 år".

Den norske statsministern säger att olje- och gasepoken kommer att ha varat i 100-120 år...(det är en länge i den norska historien men väldigt väldigt kort tid i den mänskliga historien). Vad hjälper det norska kommande generationer om investeringarna som gjorts till största delen placerats i en fond som investerats utomlands, i ekonomier som väntas fortsätta växa med hjälp av vad då, jo just det ökad användning av billiga fossila bränslen!

Som vi skriver om i vår nysläppta bok Olja för blåbär- Energi, makt och hållbarhet menar tex den norska säkerhetsanalytikern Helge Lurås i en mycket läsvärd rapport för Norska Utrikespolitiska Institutet, att Norge gör gott i spara så mycket olja som möjligt för kommande generationer och bara sälja tillräckligt mycket för att täcka statens kostnader. Några 1000 miljarder NOK i utländska investeringar kan nämligen visa sig långt mindre värt än några 100 miljoner fat i ännu utvunna fat.

När olja blir allt dyrare att utvinna och den tillgängliga exporten på världsmarknaden fortsätter att krympa pga minskad global oljeproduktion samtidigt som en ökad andel går till Kina och Indiens växande medelklass, samt motsvarande grupper i Mellanöstern, ja  då kommer Norge likt britterna gör idag, ångra att de med Margaret Thatcher i spetsen var så snabba att producera så mycket av sin olja så fort som möjligt.

Säkerhetspolitiskt och för landets långsiktiga ekonomiska anpassningsförmåga bör Norge spara på sin olja för sin egen befolkning men att öppet säga att "nu ska vi spara på vår olja för vårt framtida behov" vore otänkbart för en norsk politiker idag då det genast skulle få många länder att ogilla det annars så populära landet.

Det går inte att sticka under stol med att mycket av Norges popularitet vilar på att landet kan förse många länder med säkra olje och gasleveranser. Det är förstås samtidigt en minst sagt knivig sits att å ena sidan ha målat in sig i ett hörn där landets viktigaste industri är olje- och gasindustrin som enligt Norges motsvarighet till Statistiska centralbyrån (SSB), sysselsätter runt 239.000 personer.

Att medvetet skära ner på stödet till denna är till synes otänkbart även om det är precis vad som krävs för att den norska ekonomin ska kunna släppa fram nya företag och idéer där inte ökad energikonsumtion är ledordet utan självbärande lokala, regionala och nationella verksamheter. Det finns många kloka norrmän men också väldigt många bortskämda norska ungdomar som en dag om inte så många år kommer vakna till en ny verklighet där statliga förmåner och välbärgade föräldrar inte kommer kunna casha in oljeintäkter.

I kapitel 5 i vår bok tittar på just Nordsjön och särskilt hur Norge byggt sitt välstånd på oljan. Vi konstaterar bland annat att:

"...investeringskostnaderna för olje- och gasproduktionen i Norge stigit från 60 miljarder norska kronor 2001 till över 211 miljarder norska kronor 2013. Under samma period har Norges oljeproduktion minskat från 3,4 miljoner till 1,8 miljoner producerade fat per dag. Norge får alltså investera alltmer energi och kapital i oljeproduktionen, men får tillbaka mindre och mindre energi och avkastning då oljevolymen man får ut är lägre."

Låt oss nu begrunda den norska statsministerns påstående att Norge har upp till 80 års oljeproduktion till. 

Vi rapporterade i mitten av januari att Norge enligt preliminär statistik skulle öka sin årliga oljeproduktion 2014 med 3 % mot föregående år. Nu visar statistik från norska Oljedirektoratet att ökningen slutade på 1 % upp. Men sedan 2001 när Norge nådde sin nationella Peak Oil/maxproduktion, har produktionen fallet med runt 6-7% per år eller ca en halvering på 10 år. 

Med ett halverat oljepris, runt 10 000 som fått gå i norsk oljeindustri, indragna investeringar, färre antal riggar och snabbt fallande oljeproduktion i gamla oljefält kommer det att fortsätta att ticka in minus på oljekontot de flesta av de kommande åren. 

Om vi nu antar att den genomsnittliga produktionsnedgången i Norge kommer vara 4,5 % per år de närmaste 15,5 åren, innebär det att Norge har halverat sin oljeproduktion från nuvarande nivå hösten 2030. Många menar att Norges oljeproduktion kommer falla mycket snabbare än så men även om oljeproduktionen bara minskar med 4,5% per år innebär det Norge 2030 endast kommer producera runt en fjärdedel av vad de gjorde toppåret 2001. 

Ni kan ju leka lite med ett par halveringar till och ni förstår att 2045, 2060 inte kommer vara några produktionsvolymer att tala om. Vad viktigare är att den norska ekonomin sannolikt kommer känna av den största smällen de närmast 5-10 åren när tillväxten i ekonomin fortsätter att lysa med sin frånvaro då billig energi inte längre finns där för att spinna de ekonomiska hjulen som tidigare.   

Vår uppmaning till Norges statsminister och till de som är intresserade av vår grannes framtid, läs nedanstående rapport av Helge Lurås. Den kom 2012 men är lika aktuell idag, stekhet faktiskt.