Negativ ränta, från otänkbar åtgärd till ohållbar normalisering

"Det som förvånar mig allra mest är att det var så få som reagerade när hotet om minusränta kom allt närmare Sverige och nu blivit verklighet. Tror man fortfarande att det inte händer oss i Sverige, alla fall inte vanligt folk? Eller är det för fundamentalt svårt att ta in? Att när vår lön väl kommit in på bankkontot, så sjunker beloppet "av sig självt" utan att vi tar ut några pengar själva?"

Dessa ord inleder Eva Pettersson, chefredaktör för OM med i årets första nummer av magasinet och det är svårt att inte hålla med. Det som var otänkbart för bara några år sedan är en till synes smygande normalisering just nu.

Ta bara exemplet bloggrannen Lars Wilderäng/Cornucopia? skriver om idag, om den österrikiska banken Heta Asset Resolition AG som i ett normalläge hade begärts i konkurs av fodringsägarna men nu genomför en sk bail in och istället upphör att betala för sina obligationslån som skjuts på framtiden även när de förfaller.

När riksbanken inte lyckas nå inflationsmålet på 2 % och fortsatt ser deflationsspöket smyga sig fram, gräver man likt amerikanska Federal Reserve i hela sin verktygslåda för att försöka få igång inflationen. Inte ens ett halverat oljepris med bland annat lägre bränslepriser tycks hjälpa för att få svenskarna att öka konsumtionen.

När det nu införts negativ ränta på svenska sparkonton brukar en del peka på Danmark och Schweiz som redan infört detta och ungefär säga "att det har funkat där så varför skulle det inte kunna funka i Sverige?". I Schweiz har man tex länge kämpat med att valutan inte ska stärkas för mycket mot euron och låst valutan mot euron genom att den Schweiziska centralbanken köper sina egna statspapper för att upprätthålla samma värde på francen mot euron.

När Schweiz insåg att detta bara var en temporär åtgärd för att hindra att enorma kapitalflöden fortsatte att flöda in i landet (många investerare sökte sig till Schweiz då de troligen inte såg någon annan valutamarknad som stabil fram till för ca ett sedan år då dollarn och euron ansågs vara rena förlustmarknader).

Nu har dollarn återigen blivit den minst osäkra hamnen bland övriga valutamarknader och statspapper vilket snarare signalerar hur långt ifrån tidigare normalläge vi kommit och alltså inte bör ses som att USA:s ekonomi blomstrar. Det är helt naturligt att den ekonomi som står för världens reservvaluta och är världens största (eller möjligen näst största ekonomi efter Kina) attraherar investeringar när det råder stor osäkerhet över Europas, Kinas och Japans ekonomi- tidigare starka tillväxtmarknader/trygga investeringshamnar.

Men som Andreas Cervenka skriver i en artikel på SvD idag, vad sänder vi för signaler till våra barn om det inte längre lönar sig att spara pengar, är det ok att fortsätta låna hela livet och aldrig betala tillbaka?

(Minusräntor)"Det öppnar upp svindlande perspektiv. Begreppet rentier - en person som lever på att inkassera räntor - får en helt ny innebörd. Se till att låna 1 miljard kronor så kan du dra dig tillbaka och leva gott på din bank. Om grannen knackar på för att låna socker, ska man vara redo med en slant också för att kompensera hen? Och måste vi lirka ur en peng ur barnens spargris varje månad för att lära dem hur det här med sparande fungerar?"

Eller den frågan vi försöker diskutera här på bloggen,  är evig belåning som bygger på ökad användning av ändliga resurser långsiktigt möjligt? Svaret är förstås nej, vilket gör att följdfrågan och fokus istället bör vara hur vi ska bygga om nuvarande modell för ekonomisk tillväxt till något som är hållbart.

Läs gärna Cervenkas artikel och något av tidigare inlägg om USA:s centralbanks resa med kvantitativa lättnader som nu alltså även anammats av svenska riksbanken som förutom negativ ränta köper sina egna skulder genom att köpa sina egna statspapper.

Fundera själva men det finns många alternativ framför att upprepa samma sak och hoppas på ett annat resultat.