Kina gör undantag i sin utrikespolitik, Sudans oljedroppar är för viktiga

"Andra länder ska inte blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter" har länge varit Kinas officiella linje när det kommer till länders utrikespolitik, särskilt sin egen. Det finns förstås många skäl till varför Kina resonerar på detta sätt. Med Tibet och en mängd olika folkgrupper i norra och östra Kina med intressen till självstyre eller ökat regionalt och lokalt inflytande har den kinesiska ledningen inte lätt att hålla i hopp detta jätterike.

Financial Sense (FS) rapporter nu att Kina sedan januari i år frångått sin konsekventa princip (som sagt officiellt, var man förhandlar under bordet är en annan femma) om att inte  intervenera i andra länders interna politik. Kinas representant för "African Affairs", Zhong Jianhua har aktivt deltagit i fredsförhandlingarna om Södra Sudan. Zhong ska till och med ha uttalat "att Kina bör delta mer aktivt för lösningar när det gäller fred och säkerhet". Kinesiska diplomater från Etiopen och Södra Sudan har till och med varit med och bevakat att löften om eldupphör efterlevs.

Varför gör nu Kina på detta viset? Precis som artikeln i FS konstaterar exporteras över 66 % av Södra Sudans olja till Kina. En fortsatt konflikt och eventuell delning av Södra Sudan har redan minskat oljeexporten från denna oljerika region av de tvådelade ökenlandet, med 20 %.

Med en tight oljemarknad, med låg produktion från Libyen, begränsad export från Iran på grund av de ekonomiska sanktionerna mot landet och fortsatt låg produktion i Irak, blir varje oljedroppe som kan garanteras en ekonomisk trygghet och ett sätt att motverka eskalerande oljepriser.

Det faktum att ett land (norra + södra Sudan) som 2013 stod för endast 1,1 % av världsmarknadsproduktionen av olja har sådan betydelse numera säger rätt mycket om hur lite olja som faktiskt finns att tillgå.
     
FS -artikeln understryker att Kina sedan 1990 investerat cirka 20 miljarder dollar i infrastruktur för Södra Sudan och att landet har ett symboliskt värde för Kina som det land Kina första började investera i när Mittens rike åter öppnade portarna och gav sig ut i världen igen.   

För att förstå Kinas utrikespolitik nu och framöver kan man begrunda följande: Föreställ er en yta nästan exakt lika stor som USA (beroende på hur man räknar) med fyra gånger så många människor. Lägg sedan till att allt fler kineser fått smak på samma välstånd och konsumtionsvanor som länder i väst. Landet kräver därför ökade mängder olja och kol för att lampor ska lysa och trafiken rulla på i den ekonomi som inte är någon annan lik.

Kinas har sedan 1970-talet vuxit från att vara en "nobody" i energisammanhang till att idag vara världens största energikonsument. Nr 1 när det det gäller kolkonsumtion och kolproduktion och nr 2 när det gäller oljekonsumtion (efter USA).  Följaktligen nr 2 efter USA som största ekonomi i världen, nr 1 enligt en del bedömare redan. 

Varken olja eller kol räcker för att täcka landets energibehov idag och ledningen i Kina har därför en långsiktig plan för att säkra landets framtida energibehov. Ett fördjupat samarbete med Ryssland som sitter på världens största gasreserver och världens näst största oljereserver har därför blivit en central fråga för Kina. En slump att Ryssland inte kommenterar Krimkrisen/Ukraina? Knappast. 

Den utlovade oljan från Irak väntas även den gå till Kina. 

Som vi skrivit om mycket på denna blogg, växer Kinas inflytande över Afrikas kvarstående resurser, tätt följd av Ryssland. Kinas köp av stora odlingsarealer i bördiga Ukraina och i stora delar av Afrika är bara ett av många tecken på att Kina planerar för mer än landets framtida energisäkerhet.

Kinas väg framåt som framväxande supermakt  har varit långsam och slingrig och därför svår för många västerlänningar att se eller acceptera. Västerlänningar lever med "just in time samhället" som endast fungerar så länge vi har tillgång till billigt flytande bränsle för våra transporter, särskilt lastbilar och fartyg. 

Allt ska gå fort och många tänker säkert att världens centrum har sin naturliga plats just här och nu. För kineser däremot är tålamod en dygd och man har en ledning som planerar mer långsiktigt än någon annan västerländsk regim ens kommer nära.

Detta ska man hålla i minnet när man ser hur Kina agerar i sin utrikespolitik. Med andra ord å ena sidan försöker man bygga upp en ekonomi som precis som i USA på 1950-60- talet kan upprätthållas genom konsumtion och produktion på den egna marknaden. De råvaror och prylar som saknas skeppas in, likaså energitillgångarna.

I en krissituation, oavsett orsak,  kan Kina därmed härda ut längre och vända sig inåt för att senare komma tillbaka starkare än kanske något annat land som saknar samma långsiktighet och motståndskraft. Kinas ekonomi kan säkert sättas ur spel med en fastighetsbubbla som får finanskrisen 2007-2008 att framstå som en picknick. Frågan är dock om inte Kinas ledning har en hel del ess att spela ut än eller snarare rätt många kulor kvar i pengartryckarfabriken. Kan Federal Reserve skapa pengar ur tomma luften och sparka låneburken nerför gatan ett par år kan Kina säkert göra detsamma.

Frågan man bör ställa sig är om andra länder kan det och vad de ska leva av, pengarna går ju inte att äta.  

Den avgörande skillnaden blir att denna gång är tillgången på tillväxthjulens smörjmedel -oljan,  ännu mindre och dyrare än förra gången så hur mycket Kina har bunkrat upp blir därför avgörande.

En annan avgörande skillnad är att sist det begav sig (finanskrisen 2007-2008) såg Kina till att köpa amerikanska statspapper/skulder och elda på tillväxthjulen när krisen i framförallt USA och Europa var som värst. Vem ska träda fram om Kina fortsätter att slå av på takten och själv rullar fram Svarte Petter i lådan?

En sak är säker, varje utbildad diplomat eller forskare som saknar kunskap om hur världens energitillgångar dikterar villkoren för världsekonomin och länders politik, vet mindre om hur framtiden kommer utvecklas eller varför länder gör som de gör än en ett barn som frågar "varför krigar olika länder med varandra?".