Kol till gas, industrins våta dröm & klimatets mardröm

Vi skrev för drygt en månad sedan att Stora Barriärrevet i Australien är hotat av en kolhamn.

Kolutvinning är central i ett Australien där kolet är landets viktigaste exportvara. Enligt Australian Coal Association (ACA) värderades kolexporten 2008-2009 till 55 miljarder dollar. Att kolutvinningen och exporten var växande under finanskrisen 2007-2008 är enligt ACA även huvudorsaken till att landet var det enda av de 33 "mest utvecklade" länderna som kunde redovisa ekonomisk tillväxt 2009.

Vi vid flertalet tillfällen påpekat att en minskad oljeproduktion i världen inte på något vis behöver innebära en räddning för klimatet. Något ni snart kommer få ännu ett bevis på.

Sedan tidigare har vi kunnat konstatera hur bristen på billig konventionell olja och gas tvingat oljebolagen att ge sig efter betydligt mer otillgängliga och dyra energikällor. I USA har ett stigande världsmarknadspris på olja och gas, samtidigt som gamla olja -och gasfält minskar i produktion gjort tidigare ej lönsamma källor utvinningsbara. Men till lägre avkastning, då investeringarna som krävs och energin som kan tas upp inte reflekteras i någon ökad marginalavkastning utan tvärtom minskar.

USA:s storsatsning på skifferolja och skiffergas skapar enorma metangasutsläpp (minst 20 gånger så kraftfull växthusgas som koldioxid) och ligger på nivåer 1,5-1,7 gånger högre än USA:s egen miljömyndighet redovisar. Detta enligt oberoende amerikanska undersökningar av Proceedings of National Academy of Sciences.

Att luta sig tillbaka och tänka i stil med "vi kan inte köra bil i 20 år till på olja för att oljepriset kommer bli för högt eller förbränna i fossil energi i ökad takt i flera årtionden till och att IPCC:s värsta scenarier därmed inte är möjliga".

Om inte metangasutsläppen är övertygande nog för att detta argument vilar på ostadiga ben eller det faktum att fördröjningseffekten av den olja, kol och gas vi nu förbränner först märks om kanske 10 år...well håll då i hatten för här kommer kanske nådastöten:

Resilience uppmärksammar oss på en artikel av The New Scientist där det rapporteras om att kolutvinningen kan få en helt ny renässans. Det är inte frågan om kolutvinning i traditionell mening. Världens kollager har sedan länge kartlagts och kolet av högst kvalitét och som kan utvinnas med lönsamhet har redan plockats ur gruvorna eller minskar i produktionstakt .

Istället handlar det om omvandling av kol till gas eller så kallad underjordisk kolförgasning. Sedan 50 år tillbaka har en teknik som kallas Underground Coal Gasification (UCG) använts i den före detta sovjetrepubliken Uzbekistan.

För att komma åt kollager utspridda långt nere i marken som annars skulle vara antingen omöjliga att komma åt tekniskt eller för dyra att ta till ytan använder man kolförgasning (UCG), en teknik som går till på följande sätt:

• En brunn borras där syre och vattenånga pressas ner långt ner i marken tills de når kollagret. Kolet hettas upp tills det nästan börjar brinna. Genom att reglera tillförseln av syre håller man lågorna borta. 
• En syntesgas bildas av det upphettade kolet och vattenångan.

• En till brunn borras en bit från den första där en syntesgasen från de upphettade kolet kan ta sig upp. 
• På markytan tas syntesgasen om hand i speciella anläggningar och kan sedan omvandlas till värme eller el.  

  Illustration och rättigheter: wikipedia commons, publika rättigheter  

Som ni ser på illustrationen ovan riskerar grundvatten att kontamineras av de kolväten som blandas med vattenångan och givetvis blandar sig med de ådrar av vatten som rör sig under marken. Vattenkanaler som sedan rör sig vidare mot våra brunnar och vattendrag.

Men detta är inte huvudproblemet. Om teknik kan göra kolförgasning lönsam skulle det innebära enorma koldioxid- utsläpp. För även om kolindustrin talar varmt om carbon capture and storage (CCS), står ännu ingen kommersiell sådan anläggning färdig. CCS är en teknik för lagring av koldioxid och är tänkt att skapa i princip slutna kolkraftverk där koldioxid inte kommer ut vid förbränningen utan skickas ner i tex tidigare tömda olje, kol och gasfyndigheter.

Australienska ingenjörer har tagit över verksamheten i Uzbekistan sedan 7 år tillbaka och tror att de kan revolutionera hela energimarknaden med en förbättrad UCG/kolförgasningsteknik. Utveckling av tekniken leds av Australien men även Kina, USA, Japan och flera andra länder undersöker nu möjligheterna att öppna upp enorma kolfyndigheter i form av kolförgasning.

Australien har redan en fungerande demonstrationanläggning för kommersiell skala sedan 2008 och
Kina har just nu minst 30 projekt som undersöker möjligheten för kolförgasning.    

När enorma mängder vattenånga hettas upp tillsammans med kol får man som en biprodukt även mängder med vätgas...något som för övrigt bildindustrin tycks väldigt intresserad av trots att det är betydligt dyrare och ineffektivare som bränsle än eldrivna transporter.  

Vi frågar oss naturligtvis hur förbränning och utvinning av förgasat kol ska minska förekomsten av kolväten i vår atmosfär när vi redan står på minuskontot. Fråga nummer två blir: om nu industrin i sin desperation efter några snabba och enkla alternativ till dagens olje, kol och gasutvinning storsatsar på UCG, vilka blir de ekonomiska konsekvenserna av en eventuell storskalig UCG-satsning? Om skifferutvinningen har svårt med lönsamheten till dagens energipriser, vad kommer då inte denna utvinning ha?

Men det kan mycket väl visa sig att denna teknik går att göra lönsam i tex Kina och Indien där efterfrågan på kol och olja är växande och där världsmarknadens utbud snart inte räcker till. Men hur blir det för övriga världen?

Det är många frågor som väcks men hur man än vrider på det innebär detta fortsatt av vi fortsätter att spela rysk roulette med jordens atmosfär. Vore det inte vettigt att spela ett roligare och mindre riskfyllt spel?