När Väst stänger dörren till Irans svarta guld, knackar Ryssland och Kina på

Det var länge sedan vi rapporterade om utvecklingen i Iran. Som vanligt har nästan allt fokus i media legat på huruvida Iran och USA ska komma överens om Irans atomenergi-program.

Det har varit många förhandlingsturer mellan å ena sidan Iran och å andra sidan USA, representanter för EU, Kina och Ryssland.

En ny vända förhandlingar avslutades mellan parterna ovan i Genève under fredagen. Stora förhoppningar finns om att det avtal som utformades den 24 november ska bli verklighet.

Den 24 november kom Iran överens med USA, Ryssland, Frankrike, Kina, Storbritannien och Tyskland om ett preliminärt avtal där Iran tar på sig att "lägga band" på sitt atomenergi-program.
Vad nu detta innebär.

För en vanliga medborgare i Iran är däremot mat på bordet och möjligheten att köpa importerade prylar av större intresse. Att leva i Iran de senaste åren kan sannerligen inte ha varit lätt. Iranier har tvingats leva med stigande matpriser, kraftigt ökad arbetslöshet och ökad politisk polarisering när landets ekonomi isolerats till gränsen för vad som är hanterbart, innan kollaps.  

Irans utveckling har dock stor betydelse för människor långt utanför dess gränser. Iran är central för maktbalansen i Mellanöstern och därmed tillgången på olja för majoritetens av världens oljeberoende ekonomier. Irans militärstrategiska betydelse för bland annat Hormuzsundet och oljeprisets fortsatta prissättning i amerikanska dollar kan ni läsa om i något av våra tidigare inlägg.

Detta inlägg handlar dock om Rysslands och Kinas intresse av Irans olja.

För 18 månader sedan exporterade Iran cirka 2 miljoner fat olja per dag. Idag exporterar Iran endast 1 miljon fat per dag. Sanktionerna som framförallt USA pressat på för, har i praktiken tvingat länder att upphöra sina köp av olja och andra produkter från Iran för att inte drabbas av ekonomiska eftergifter från USA.

Både Ryssland och Kina har dock visat stort intresse för Irans olja och är de två länder som nästan helt ignorerat USA:s och EU:s sanktioner mot Iran.

Kina importerade nära hälften av Irans olja 2013, eller 420.000 fat per dag. Nu rapporterar Reuters i en artikel, att Ryssland parallellt med förhandlingarna om atomenergiprogrammet, försöker få till ett avtal med Iran som innebär att Ryssland kan importera upp till 500.000 fat olja per dag. I utbyte mot varor från Ryssland innebär detta i praktiken att Iran får möjlighet att importera varor till ett värde av 1,5 miljarder dollar.

Huruvida handelsavtalet mellan Ryssland och Iran blir verklighet innan ett eventuellt avtal om atomenergiprogrammet återstår att se. Men det är ännu ett exempel på hur Ryssland fortsätter att jaga framförallt olja och gas utanför dess långa gränser.

Rysslands jakt på olja har stor betydelse även för Sverige. Av den råolja som importerades till Sverige 2012 kom hela 42% av oljan från Ryssland. Detta är värt att hålla i minnet. Den enskilt viktigaste källan för oljan som importeras till Sverige av internationella oljebolag kommer med andra ord från Ryssland.

Om Ryssland kan säkra mer olja för export till andra länder utan att behöva gräva djupare i sina egna oljevalv, räcker exporten till länder som Sverige längre. Olja från andra länder trollas inte bara fram hur lätt som helst. Utbudet på världsmarknaden är begränsat trots att ekonomin i USA och Europa går på lågvarv och efterfrågan på olja därmed är lägre än vanligt. 

Att oljepriset i skrivande stund är så högt som 106 dollar per fat borde vara en väckarklocka på att den billiga oljans era är på väg att passera. Att oljepriset är så högt som det är nu beror framförallt på: 

• Fortsatt växande efterfrågan på bilar i Kina (och allehanda produkter som kräver olja/transporter)
• Högre utvinningskostnader när okonventionell oljeutvinning (tänk dyr, svåråtkomlig olja)  i form skifferolja i USA och oljesand i Kanada fortsätter ersätta konventionell (tänk billig, lättåtkomlig olja) som inte längre ökar i produktion. 
• Att länder som Iran och Irak inte är i närheten av sin produktionskapacitet. Iran på grund av sanktioner från väst. Irak på grund av intressekonflikter mellan norra Irak och södra Irak, plus en infrastruktur som delvis är satt ur spel och behöver byggas ut. Iran och Irak producerar en olja som är relativt lätt att utvinna och raffinera till olika bränslen, till skillnad mot till exempel den olja från Nordamerika som just nu lovordas så högt.
• En viss manipulation av oljepriset kan heller inte uteslutas då EU -Kommissionen i våras inledde en utredning av BP, Shell och Statoil, misstänkta för att göra just detta. Sannolikt är dock ovanstående faktorer av större betydelse just nu.        

Ryssland har all anledning att leta olja. I ett läsvärt inlägg uppmärksammar nämligen ASPO Sverige oss på att allt inte står rätt till på den ryska björnens jaktmarker. Enligt Vladimir Bogdanov, VD på Surgutneftegaz -ett ryskt olje -och gasbolag, har Ryssland följande att hantera:

• 60% av reserverna har redan blivit utvunna
• 75% av oljan kommer nu från lågkvalitetsreserver
• 90% av utvinningen är nu vatten.
• Kostnaderna stiger två gånger så fort som världsmarknadspriset på olja.
• I västra Sibirien dalar utvinningen vilket står för 2/3 av Rysslands olja.

Rysslands oljeutvinning kommer därför minska. Det är därmed rimligt att anta att den ryska Putin-ledningen och tillhörande ryska olje -och gasbolag med vetskapen om detta gör allt i sin makt för att jaga ifatt mer olja och gas. Putins judogrepp och Rysslands ekonomi står trots allt och hänger på möjligheten att exportera olja.

Rysslands oljeproduktion är en angelägenhet för hela världen då landet är världens största oljeproducent efter Saudiarabien (enligt BP Statistical Review 2013).

Irans olja är för viktig för Kina och Ryssland att gå miste om. Samtidigt har USA målat in sig i ett hörn genom att i flera år utmålat Iran som världens björnbuse nr 2 (efter Nordkorea). USA fruktar sannolikt att landets trovärdighet som supermakt undermineras när man inte klarar att hantera Iran och därmed riskerar tappa kontrollen över Mellanöstern. USA behöver även någonstans att rikta lampljuset då bristerna i den egna ekonomin börja lysa allt starkare...Underlättar alltid med en syndabock.  

Samtidigt stärks Kinas självbild av att USA får allt svårare att hantera sin skuldtyngda ekonomi. Kina bidar sin tid och passar på att bygga upp sin inre ekonomiska marknad som snart är stor nog att stå på sina egna ben, oavsett vad som händer i Europa och USA. Det är lätt att glömma att USA för inte så länge sedan var sin egen motor och producerade sina egna varor. Då var landets egen produktionskapacitet det som stimulerade konsumtionen.

Nu gör Kina samma sak, i en betydligt större omfattning och i en värld där beroendet av ett lands (Kinas) produktion och export till resten av världen kanske aldrig varit större. På bakgården bygger Kina även upp sin militära kapacitet och ökar sitt inflytande i både Sydostasien och i stora delar av Afrika.

Allt hänger ihop men det brukar vara lättare att se sambanden om man följer oljefläckarna.