Vad är ett stort OLJEFYND?

(Bild med fullständiga rättigheter av Tad Patzek)

Vad är egentligen ett stort oljefynd? Tad Patzek, professor och ordförande för Department of Petroleum and Geosystems Engineering, vid Texas Universitet i Austin har med sin såkallade "piggy bank" illustrativt använt denna gris vid föredrag om Peak oil. Grisen representerar jordens totala mängd olja. 1/3 är utvinnningsbar olja och 2/3 är olja som av geologiska, tekniska och ekonomiska skäl aldrig kommer utvinnas.

Först och främst är det viktigt att inte blanda ihop oljeresurs och oljereserv. Den  totala olja mängden i ett oljefält, kallas oljeresursen. Oljereserven är den del av oljeresursen som går att utvinna, vilket normalt är 25-40% av oljeresursen. Ett annat vanligt missförstånd är att oljeresurser blandas ihop med takten (rate) vi kan ta upp den. Med andra ord, det är stor skillnad mellan hur stort ett oljefynd är och hur snabbt vi kan tömma/producera oljan från fyndet/oljeresursen. Detta missförstånd hör nära samman med den utbredda okunskapen om hur naturen sätter fysiska gränser för vad vi kan ta ut.

Det finns alltså mängder av fossila bränslen kvar på jorden men detta betyder inte att vi kan utnyttja dessa, naturen och den ekonomiska lönsamheten sätter gränser för vad som är möjligt. Detta alltså oberoende av tekniken vi kommer fram med. Att en ändlig resurs ej är outtömlig är logiskt och har inget att göra med vad man tror eller inte tror om hur tekniska lösningar/uppfinningar ska öka möjligheterna att få ut mer olja.

Människans tekniska uppfinningsrikedom är alltid begränsad av tillgången till billig energi men framförallt av tillgången till den unika energiform som den konventionella, lättingliga råoljan utgör. Detta handlar om nettoenergi, eller hur mycket energi som går åt/det kostar att ta upp den energiform vi vill ta upp mot hur mycket energi det vi får upp kan ge. Så länge det tar mindre energi att utvinna oljan än den utvinningsbara energin man tar upp kan generera, är det möjligt att och intressant att fortsätta utvinningen.

Ur ett ekonomiskt perspektiv kan man säga att så länge kostnaderna för utvinningen är lägre än den utvinningsbara oljan genererar vid försäljningen på världsmarknaden, är det ekonomiskt intressant att borra efter oljan och pumpa upp den.

Låt oss ta en titt på ett av de senaste exemplen på ett såkallat oljefynd i jätteklassen. I Dagens Industri den 16:e Augusti beskrivs ett oljefynd u Nordsjön som en gigantisk, ha till och med som det största sedan 80-talet.

I artikeln nämns siffrorna 500-1200 miljoner utvinningsbara oljefat som anmärkningsvärda. För att förstå hur lite detta är ska man först ta i beaktande att endast under 2010 konsumerade världen cirka 87 miljoner fat olja/dag (se BP Statistical review of world energy, 2011) eller cirka 31,755 miljarder fat olja för hela 2010.

Även räknat på det mest optimistiska scenario med 1200 miljoner utvinningsbara fat olja kommer fältet vid maximal produktionskapacitet, troligtvis under 2016 (tar normalt cirka 5 år tills ett oljefält når maximal produktionskapacitet) endast producera 0.1-0.2 miljoner fat/dag eller sett till världens årliga produktion (2010 års produktionsnivå) endast stå för 0,11 %-0,22% av den dagliga produktionen i  2016! Vidare är det viktigt att förstå att det tar årtionden att tömma ett oljefält så olja som efterfrågas idag får vänta till imorgon i hopp om att nya fält ska upptäckas men det förändrar inte takten på vilken oljan kan utvinnas, oljeutvinning tar tid!
‎

Exemplet från Nordsjön hör samman med ett vida större problem. Enligt James Schlesinger (föredetta chef för CIA, försvarsminister och USA:s första energiminister) och många fler som förstått och tar Peak oil på allvar, producerar för tillfället världen 3 fat olja för varje oljefat vi upptäcker. Det vill säga det finns ett enormt gap mellan vad vi producerar och sedermera konsumerar (vi konsumerar allt vi producerar och efterfrågar till om med mer än vi konsumerar varje år) och vad som upptäcks varje år. Upptäcktstakten följer inte produktionstakten, vilket logiskt sett endast kan leda till en sak: oljeproduktionen minskar relativt efterfrågan och oljekonsumtionen.

James Schlesinger påpekar att den konventionella oljeproduktionen inte har ökat sedan 2004 vilket tyder på att vi nått den maximala oljeproduktionen (för den konventionella råoljan) för världen och bara har att invänta en produktionsnedgång de närmaste åren. Samtidigt ökar efterfrågan på olja från framförallt Kina, Indien och Mellanöstern.

Hur ett oljefynd så obetydligt litet får sådan uppmärksamhet i media vilseleder journalisterna själva och därmed även politiker och forskare men framförallt allmänheten. De största oljeelefanterna (fälten) upptäcktes på 50 och 60-talet, med utvinningsbar olja i storleksordningen 10-75 miljarder utvinningsbara oljafat. I regel brukar oljeindustrin tala om 10 miljarder utvinningsbara oljefat som jättefynd men några sådana nya fält har inte upptäckts sedan 80-talet. I övrigt kvalificerar sig inte Statiols nya "jättefynd fynd" ens in bland de 5 största som gjorts i Norge.

Om det är något vi vill läsaren av detta inlägg ska ta till sig är det detta: nästa gång någon talar om ett jättefynd för olja:

• Ställ fyndet i relation till vad världen konsumerar per dag och år.
• Att det tar många år att tömma ett oljefält på den utvinningsbara oljan (alltså inte hur mycket som finns i marken/fältet-utan vad som faktiskt går att pumpa upp, vilket normalt är maximalt 25-40% av oljefyndet).
• Att gapet mellan UPPTÄCKT och vad vi PRODUCERAR och EFTERFRÅGAR ständigt ökar, oavsett om det poppar upp ett litet (framställt som stort) oljefynd då och då.
• Av betydelse är i vilken takt vi kan ta upp oljan och där sätter geologin och ekonomin gränser som vi ännu inte accepterat.